Hon bär vännens förlovningsring som talisman i en mansdominerad bransch

På hennes finger glänser en förlovningsring, men Kirsty Armstrong har varken fästman eller fästmö. Ringen tillhörde en gång Jenny Cash – en legend inom Stockholms ståuppscen, som gick bort för två år sedan.

– Jag träffade Jenny på mitt allra första klubbgig. Vi blev vänner och tack vare henne kom jag in i standupen väldigt snabbt. Jag fick ta hand om hennes gamla förlovningsring. Nu är den min turring, berättar Kirsty Armstrong.

Kanske är det ringen som bidragit till framgångarna som de senaste åren staplats vid hennes fötter? Eller är det äntligen skördetid efter tio år av ihärdigt giggande på ståuppklubbar, oönskade närmanden och lön i form av flottiga hamburgertallrikar och fatöl? Med program som ”På spåret”, ”Bäst i test” och ”Svenska nyheter” på meritlistan har hon tagit klivet in i svensk underhållnings finrum.

Trots att hon är en mångsidig humorist med brett genomslag är Kirsty Armstrong i grunden ståuppare med tydligt mål: att roa kvinnor genom igenkänningshumor, inte sällan med ”under bältet”-skämt. Med vårturnén ”For the girls” vill hon skapa ett forum där kvinnor kan skratta tillsammans.

– Länge fanns det en fördom i branschen om att kvinnor är en dålig publik. Men den byggde på att manliga komiker inte fick dem att skratta. Det är skillnad på vad män och kvinnor tycker är roligt. Den kvinnliga publiken gillar när man får kontakt, de uppskattar när den som står på scen delar med sig och är personlig. Med turnén har jag velat skapa ett tryggt rum där vi tjejer kan garva tillsammans.

Turnén rullar med två föreställningar i veckan. Däremellan uppträder hon på gratisklubbar för att testa material och hålla sig i form. På klubben Valv1 vid Tegnérlunden i Stockholm ser man tydligt mönstret – majoriteten av kvällens publik är män, och i lineupet finns sex män och en kvinna.

– Vi är fortfarande väldigt få tjejer som håller på med det här. Ibland när jag varit ensam kvinna i en lineup har jag i ren desperation skrikit: ”Finns det inga andra kvinnor som vill ställa sig på scen med mig? Jag klarar inte av det här ensam!” Då har det hänt att unga tjejer kommit fram till mig efteråt som jag sedan coachat i att skriva skämt.

Paradoxalt nog betraktas hennes paradnummer – skämt om mens, sex och skillnader mellan män och kvinnor – som tabu i branschen. Sådant material ses ofta som ”billigt” eller ”hack”, trots att få manliga komiker kan motstå ett skämt om prostataundersökningar.

– Varje gång du går upp och pratar om den sortens saker blir du direkt reducerad till ”ännu en sådan kvinnlig komiker” i dina manliga kollegors ögon. Och du vet att du tappar lite av deras respekt. Det är en avvägning som många kvinnliga komiker kämpar med.

I denna mansdominerade värld har Armstrong utvecklat en överlevnadsstrategi – att spela ”blåst brud” för att killarna inte ska känna sig hotade. Men efter segern i både ”Jeopardy” och ”På spåret” (det senare tillsammans med vännen och komikerkollegan Hanna Niklasson Lublin) är den fasaden svår att upprätthålla.

– Du anar inte hur många som sagt ”Jag visste inte att du var så smart”. Jag är ju något av en dampig tjej i mitt uttryck, klär mig i glitter och leopardmönstrat. Folk kan liksom inte förena glitter med allmänbildning och intelligens. Det är ganska tröttsamt, men också lite skönt.

Vägen till ståuppscenen började i en barndom fylld av flyttar. Född i brittiska Bournemouth hamnade hon som fyraåring med sin familj i Jönköpings Öxnehaga – ”med alla andra invandrare”. Föräldrarna skilde sig snabbt och mamman stod ensam med två barn. Svårigheterna med språket gjorde det utmanande att få vänner, men hon upptäckte snart att humor öppnade dörrar.

– Jag var en tönt som flyttade mycket och insåg att det var ett sätt att snabbt få nya vänner: att vara rolig.

Livet tog henne senare till Oslo där hon arbetade i en miljö som påminner om TV-serien ”Exit”, med kokainsniffande chefer och tvivelaktig affärsmoral. Därifrån bar det av till Kina och sedan Irland, innan hon till slut hamnade i Stockholm. Här fick hon hjärtat krossat av sin dåvarande partner.

– Jag var ett fullständigt vrak, kunde inte äta eller sova. Jag jobbade med barn på den tiden, de samlade pinnar och stenar åt mig för att försöka göra mig glad. Till slut fick jag sjukskriva mig.

I ett försök att samla spillrorna av sitt liv gick hon på en ståuppkurs hon hade anmält sig till före uppbrottet. Komiken blev en fristad och ventil. Debuten skedde på legendariska Big Ben på Södermalm där hon var så nervös att armen domnade. Men det gick bra, och efteråt satt där en blek kvinna med mycket smink som skrattade gott – Jenny Cash.

Trots framgångarna drabbades Armstrong i höstas av en svår panikångest som höll henne inomhus i två veckor. När hon delade med sig av detta i Carina Bergfeldts talkshow och började gråta, blev det en tuff erfarenhet.

– Jag trodde verkligen att jag hade klarat mig, men jag antar att saker hinner i kapp en förr eller senare. Jag ångrar inte det som hände hos Carina, men jag vill inte göra om det. Det kostade för mycket att vara så öppen.

Armstrong har kritiska tankar om den svenska kulturens förhållande till psykisk ohälsa:

– Sverige har en fetisch för att må dåligt. Det är som om ingen kan gilla en om man inte mår piss. Sommarprat, vad är det för sorgrunk public service håller på med?

När det är dags att gå upp på scen på Valv1 byter hon sin Red Bull mot en öl. Med blommiga anteckningsboken i handen (tillåtet på gratisklubbar men förbjudet inför betalande publik) gör hon sig redo, utan att bry sig om eventuella stämplingar.

– Jag känner mig trygg med vem jag är på scen. Som komiker får man hela tiden höra att man ska passa så många som möjligt. Men jag har hittat min publik och jag vet vad jag vill förmedla. Det enda som spelar någon roll för mig nu är vad brudarna tycker.