Israel skapar ”framskjuten försvarszon” i södra Libanon

Israeliska luftanfall, markstyrkor och förstörda bostadsområden har förändrat landskapet i södra Libanon. Enligt Anders Persson, lektor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet, skapar Israel nu en ”framskjuten försvarszon”, liknande de säkerhetszoner landet upprätthöll under Gazakriget och i södra Libanon mellan 1982 och 2000. Den avgörande skillnaden är att civila tidigare tilläts stanna kvar i zonen.

”Ett långt och blodigt krig utkämpades i Libanon, som Israel tvingades lämna under förödmjukande omständigheter år 2000. Detta ledde till att Hizbollah kunde befästa sin ställning i samhällen i söder, där Israel nu aggressivt eliminerar infrastruktur”, förklarar Persson.

Relationen mellan grannländerna har präglats av konflikter i årtionden. Situationen kompliceras ytterligare av att den politiska grenen av den iransk-stödda libanesiska shiamuslimska milisen Hizbollah är representerad i parlamentet och regeringen.

Under Gazakriget beskjöt gruppen, som klassas som en terroristorganisation, norra Israel i solidaritet med Hamas, vilket ledde till väpnad konflikt. Den 2 mars i år avfyrade Hizbollah raketer mot Israel som vedergällning för attacker mot Iran utförda av Israel och USA med koppling till kriget.

Svaret blev hårt. Israel har bombat södra Libanon och delar av Beirut, vilket har dödat över 2 000 människor. Mer än en miljon libaneser har tvingats lämna sina hem och en långvarig ockupation har hotats. För närvarande råder en bräcklig USA-förhandlad vapenvila, som ska diskuteras i Washington D.C. på torsdag.

Samtidigt fortsätter rivningar, vilket väcker frågor om huruvida Israels agerande är förenligt med internationell rätt. Landet har nyligen dragit en ”gul linje”, en befäst gräns på libanesisk mark vars namn påminner om Gazakriget.

Vad vill då Israel uppnå på längre sikt?

Enligt Persson beror det på vem man frågar. Israeliska center-vänsterpolitiker vill använda det erövrade landet som ett förhandlingskort som kan återlämnas i utbyte mot freds- och normaliseringsavtal, möjligen med Libanon inkluderat i de så kallade Abrahamavtalen. Avtalen föreskriver normaliserade relationer och slöts 2020 mellan Israel och fyra arabiska länder på initiativ av Donald Trumps första administration.

Andra delar av den israeliska mitten och vissa högerinriktade fraktioner vill däremot behålla södra Libanon under israelisk kontroll och bygga bosättningar.

”Det kommer att bli intressant att se om (premiärminister) Netanyahu går till val för att utvidga Israels gränser”, säger Persson om valet som ska hållas i oktober.

Under de senaste 50 åren har Israel gått in i Libanon med markstyrkor vid sju tillfällen. Den längsta vistelsen varade i 18 år, från 1982 till 2000.

Israels motståndare i Libanon, den shiamuslimska Hizbollah, är både en milis och ett politiskt parti. Den grundades delvis med iranskt stöd efter Israels ockupation av södra Libanon på 1980-talet. Den fungerar som ombud för Iran i konflikter i Mellanöstern och har delvis klassats som en terroristorganisation av EU och USA.

Den långvariga konflikten blossade upp igen i samband med Gazakriget. En vapenvila nåddes 2024 som krävde att både Hizbollah och Israel skulle dra sig tillbaka från en buffertzon i södra Libanon. Parterna har anklagat varandra för att bryta mot den.

Våren 2026 utbröt strider igen när Hizbollah avfyrade raketer mot Israel som svar på landets krig med Iran. Israeliska markstyrkor har avancerat längre in i Libanon, hundratusentals har fördrivits, och det varnas för en bestående ockupation.

Enligt principer i internationell rätt som det internationella samfundet har enats om får civila inte attackeras i väpnade konflikter och måste skyddas. Krigets lagar – formellt internationell humanitär rätt – syftar till att bespara stridande, sårade, krigsfångar och civila onödigt lidande. Kärnan i lagarna är de fyra så kallade Genèvekonventionerna från 1949, som har ratificerats av nästan 200 stater.

Nyckelbegreppen är distinktion (separation av civila och stridande), proportionalitet (den militära betydelsen av attacker måste vägas mot de risker de utgör för civila) och försiktighet (alla parter måste vidta alla möjliga försiktighetsåtgärder för att säkerställa att attacker endast riktas mot militära mål).