Regeringsfrågan efter valet är fortsatt öppen och det politiska läget är låst. Varken det rödgröna blocket – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – eller de borgerliga Tidöpartierna kan räkna hem en majoritet utan att förhandla med partier som står långt ifrån varandra. Statsvetaren Tommy Möller menar att partierna nu ställs inför ett avgörande prov.

– Det vore ett stort nederlag för partierna om de inte kan hantera valresultatet bättre, säger han.

Ett extra val är det sista partierna vill se. De är inte förberedda på en ny valrörelse, och det parti eller den koalition som tvingar fram ett extra val skulle gå in i den med ett tungt ansvar. Därför har politikerna kniven på strupen. Någonstans måste en lösning hittas.

Sverige har ett politiskt system där en statsminister inte behöver ha en majoritet bakom sig. Det räcker att en majoritet i riksdagen inte röstar emot. Det gör att en statsministerkandidat kan vinna en omröstning med stöd av partier som inte ingår i regeringsunderlaget. Den möjligheten kan bli avgörande om förhandlingarna kört fast.

Centerpartiet har hamnat i en nyckelroll. Ulf Kristersson (M) har inte gett upp hoppet om att sitta kvar som statsminister. På valnatten betonade han att Sverige har en icke-socialistisk majoritet och att Centern borde ta ansvar för den. Tommy Möller tolkar det som att Kristersson vill sätta press på C för att få partiet att stödja en fortsatt borgerlig regering.

– De verkar inte ha gett upp hoppet om att få in C i någon form av samarbete, men det framstår som högst osannolikt, säger Möller.

Han ser inte heller några utsikter till ett samarbete mellan de två största partierna, M och S. De har varit varandras huvudmotståndare i decennier, och ett blocköverskridande samarbete skulle kräva att båda övergav sina centrala vallöften.

För Magdalena Andersson (S) är vägen till statsministerposten kantad av hinder. Vänsterpartiet har sagt att partiet kräver ministerposter för att släppa fram henne. Centerpartiet har samtidigt gjort klart att man inte accepterar en regering där Vänsterpartiet ingår. Dessa två krav är omöjliga att förena inom ramen för en traditionell rödgrön regering.

Om Andersson inte kan räkna med V måste hon söka stöd på andra håll. Enligt Möller skulle hon då behöva få med sig både Kristdemokraterna och Liberalerna i någon form av överenskommelse. Det skulle innebära att de två partierna lämnar det borgerliga Tidösamarbetet, åtminstone i en statsministeromröstning.

Ett sådant stöd behöver inte betyda att KD och L ingår i en socialdemokratisk regering. Partierna kan nöja sig med att rösta för Andersson i statsministeromröstningen och i gengäld få inflytande över politikens innehåll. Möller säger att det inte är omöjligt att motivera med hänsyn till ansvarstagande i en helt låst situation.

Samtidigt är det inte givet att det blir en rödgrön lösning. Skulle Tidöpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – få fortsatt förtroende väntar svåra förhandlingar om regeringens sammansättning. Sverigedemokraterna har hamnat i ett sämre förhandlingsläge efter valet. Möller påpekar att partiet inte kan räkna med att få sin storlek motsvarande i regeringen.

– Det enda vi med säkerhet kan säga är att det inte blir tolv SD-ministrar, säger han.

Valet är extremt jämnt, och Möller betonar att utgången är oviss tills alla röster är räknade. Post- och utlandsröster kan flytta mandat mellan blocken. Först när Valmyndigheten har presenterat slutresultatet kan partierna se vilka regeringsalternativ som faktiskt är möjliga.