Den isländske regissören Hlynur Pálmason har gjort det till sin signum att blanda arbete och familjeliv på ett sätt som få filmskapare vågar. I hans senaste film ”The Love That Remains”, som nyligen hade svensk biopremiär efter att ha visats på filmfestivalen i Cannes 2025, spelar hans egna tre barn huvudrollerna som barn. Det är en ovanlig arbetsmetod som väcker frågor om gränserna mellan konst och privatliv, men för Pálmason känns det helt naturligt.

”När jag filmar omger jag mig alltid med familj och vänner. Mina barn har växt upp med att vara en del av mina inspelningar. Ibland får de små roller – den här gången blev det större”, säger Pálmason.

Filmen är ett drama som utspelar sig under loppet av ett år och skildrar hur en familj förändras när föräldrarna står inför en skilsmässa. Fadersrollen gestaltas av Sverrir Gudnason, en skådespelare med isländska rötter som gjort sig känd i både nordisk och internationell film. Men det är Pálmasons egna barn som bär stor del av berättelsen i de tre barnrollerna.

För många regissörer skulle tanken på att låta sina barn spela större roller framstå som komplicerad, men Pálmason ser det annorlunda. Hans barn har varit närvarande vid inspelningar sedan de var små och har därmed utvecklat en naturlig relation till kameran och filmprocessen.

”Det här är de största roller de någonsin har gjort, men det kändes helt naturligt. De är där hela tiden, de har roligt och de reagerar mycket naturligt inför kameran, för det är något de har varit vana vid sedan de föddes”, förklarar han.

Han betonar också att barnens närvaro bidrar med något unikt till filmen. ”Och de för med sig en bra energi till filmen på ett sätt som jag gillar. Det handlar om att skapa minnen och tillbringa tid tillsammans”, säger Pálmason.

Produktionen av ”The Love That Remains” skilde sig markant från traditionella filminspelningar. Eftersom berättelsen utspelar sig under ett helt år valde Pálmason att filma under en betydligt längre period än vad som är brukligt inom filmbranschen. Normalt sett koncentreras inspelningar till intensiva, korta perioder efter lång tid av manusutveckling och finansiering.

”Men jag har alltid velat förändra det och kunna filma under en längre tidsperiod och med en liten crew. Jag gillar att filma saker och sedan reagera på det jag har filmat”, förklarar regissören.

Denna arbetsmetod speglar Pálmasons konstnärliga filosofi. Han beskriver sig själv som filmens tjänare snarare än dess diktator, någon som lyssnar på berättelsen medan den utvecklas. ”Jag har alltid haft en konflikt om vilken typ av berättande jag är intresserad av. Så jag gillar att lyssna på berättandet och låta filmen göra lite av det den vill. Jag är filmens slav, jag dikterar inte vad den ska göra”, säger han.

I ”The Love That Remains” tar Pálmason också ett nytt steg i sitt berättande. Medan hans tidigare filmer alltid har varit rotade i verkligheten, som ”Winter Brothers”, ”Godland” och ”A White, White Day”, introducerar han nu inslag av det övernaturliga eller magisk realism.

”Jag kände att den här filmen ville driva gränserna för magisk realism. Om du känner att du är rädd för något så borde du uttrycka det, och om du känner i ditt innersta att den här rädslan eller längtan är något du borde ta vidare, då gör du det och skapar något som är större än filmen”, reflekterar Pálmason.

Den 41-åriga regissören bor i Höfn på Island tillsammans med sin fru och tre barn. Hans karriär har präglats av en säregen stilistik som blandar rå naturalism med djup emotionell resonans. Genom att fortsätta utmana både sig själv och publiken visar han att det finns utrymme för personliga och experimentella arbetssätt även inom samtida europeisk film.

Premiären på Cannes 2025 markerade än en gång Pálmasons position som en av Nordens mest intressanta filmskapare, och med ”The Love That Remains” bekräftar han sitt rykte som en regissör som inte räds att utforska både privata och konstnärliga gränser.