Iida Turpeinen skrev en prisbelönad roman om utdöende och säger att hon känner hopp

Redan som barn var den finska författaren Iida Turpeinen fascinerad av vetenskapens värld, men hon kände sig ensam i sitt intresse. Under uppväxten på 1990-talet lyste kvinnliga förebilder med sin frånvaro.

”Jag minns att bristen på kvinnlig representation kändes väldigt påtaglig”, säger hon.

Denna barndomsupplevelse har satt tydliga spår i hennes prisbelönta debutroman ”Elolliset” (på svenska: ”De levande”). Boken följer historien om Stellers sjöko, ett enormt havsdjur som upptäcktes 1741 på Beringön i Berings hav. Endast 27 år senare var arten utdöd.

För Turpeinen var det ett absolut krav att kvinnor skulle få plats i berättelsen.

”Det var ett medvetet val att skriva om kvinnor. Väldigt ofta när man skriver om vetenskapens historia handlar det om män, som om halva världens befolkning inte existerade”, förklarar hon.

Genom att sätta kvinnor i centrum lyfter Turpeinen fram en annan av bokens centrala teman – att människor och samhällen kan förändras. De kvinnliga karaktärerna representerar både historiska begränsningar och möjligheten till förändring.

”Om man ser på de begränsade möjligheter som kvinnorna i boken hade, och sedan vilka möjligheter jag har idag, har vi sett en revolution i hur vi ser på kvinnors roll i samhället”, säger hon.

Med detta perspektiv som ledstjärna vill hon sprida beslutsamhet i en tid av kriser. Klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald är enligt Turpeinen i grunden kulturella problem som kräver kulturella lösningar.

”Vi har ärvt system som bygger på idén att naturresurser är oändliga. Om kulturen inte förändras kommer vi bara att göra samma misstag om och om igen”, understryker hon.

Turpeinen förstår dagens känsla av hopplöshet, vilket är anledningen till att hon betonar konstens och litteraturens avgörande roll för att utmana gamla föreställningar. Genom kreativt skapande kan vi föreställa oss alternativa framtider och nya sätt att förhålla oss till naturen.

”Det är vad konstnärer gör. De föreställer sig andra scenarier, andra världar. Det är märkligt – jag har arbetat med utrotning i sju år och kommit ur processen mer hoppfull”, berättar hon.

Bokens ursprungliga finska titel ”Elolliset” fångar denna tanke perfekt. Det är ett gammalt ord som hänvisar till allt levande i naturen, i motsats till icke-levande saker som havet eller bergen.

”Det förmedlar en mycket vacker idé om att alla levande varelser är del av ett och samma system”, säger hon.

Turpeinen, född 1987 i Finland, har med sin debutroman skördat stora framgångar. Boken publicerades 2023 och belönades med Helsingin Sanomats pris för årets bästa debutroman samt nominerades till det prestigefyllda Finlandiapriset. Rättigheterna till boken har sålts till 28 länder, vilket vittnar om dess universella teman och genomslagskraft.

Idag tillbringar Turpeinen sina dagar på Naturhistoriska museet i Helsingfors, där hon arbetar på sin nästa roman som hon avslöjar kommer att handla om snäckor. Hon bedriver även forskning inom modern angloamerikansk litteratur, med fokus på hur vetenskapligt tänkande påverkar litteraturen.

Stellers sjöko, som spelar en central roll i Turpeinens roman, är ett tragiskt exempel på mänsklighetens påverkan på naturen. Denna havslevande däggdjursart upptäcktes av Georg Wilhelm Steller år 1741 och utrotades helt genom intensiv jakt bara 27 år senare.

Det akvatiska däggdjuret kunde växa till 8–9 meter långt och väga omkring 8–10 ton. Det var betydligt större än sin släkting dugongen. Till kroppsformen liknar sjökor och manater mest sälar, men de är faktiskt närmare besläktade med elefanter.

Turpeinens arbete påminner oss om den ständiga kopplingen mellan kulturella berättelser och ekologiska realiteter, mellan historiska misstag och framtida möjligheter. Genom att lyfta fram bortglömda perspektiv och utdöda arter öppnar hon för en mer inkluderande och hållbar framtidsvision.