Representanter från samtliga partier i riksdagens kulturutskott uttrycker nu djup oro över den allt hårdare och mer polariserade tonen i den politiska debatten. Uttalandena kommer i ett samtal där författaren Ingrid Carlberg ställt frågan om politikerna reflekterar över hur samtalstonen har förändrats.

Kristina Axén Olin från Moderaterna ger en tydlig bild av det nuvarande läget. Hon beskriver dagens politiska debatt som ofta sorglig, hård och ytlig. Problemet är enligt henne inte begränsat till politiken utan speglar ett bredare samhällsfenomen där många människor verkar sakna gränser för vad de säger, hur de säger det och när. Axén Olin uttrycker en längtan efter politiker som är ödmjuka, eftertänksamma och välutbildade, och som vågar erkänna att de inte har alla svar. Hon efterlyser också ett slut på personangrepp och alarmistiska tongångar.

Malin Danielsson från Liberalerna delar denna oro och lyfter särskilt kulturdebatten som ett problemområde. Hon betonar vikten av livliga diskussioner om kultur med olika åsikter och perspektiv, men utan att tappa respekten för att kulturen har ett egenvärde. Enligt Danielsson bör kulturen inte reduceras till ett verktyg för andra politiska syften. Hon pekar också på ett strukturellt problem i det snabba medielandskapet, där politiker förväntas ge snabba svar medan fördjupat tänkande och reflektion inte belönas.

Roland Utbult från Kristdemokraterna erbjuder ett mer positivt perspektiv och lyfter fram kulturutskottet som ett föredöme. Han menar att om den ton som råder mellan ledamöterna i kulturutskottet kunde bli standard i resten av debatten skulle det vara gynnsamt för alla. I utskottet, som fungerar som ett slags miniriksdaga, lyckas man skilja på sak och person och ser värdet av varandras olika åsikter och personligheter.

Alexander Christiansson från Sverigedemokraterna uttrycker särskild oro för tonen i den kulturpolitiska debatten. Han menar att partiets kulturpolitik ofta målas upp som något den inte är, och att ogrundade attacker kommer från både politiska motståndare och regeringspartier i jakten på att skapa större kontraster. Christiansson betonar att alla har ett ansvar och att han vill bidra till ett mer sakligt debattklimat inom kulturpolitiken, något som skulle gynna alla på lång sikt.

Catarina Deremar från Centerpartiet konstaterar att hon tänker på denna fråga varje dag och reflekterar över hur debatten har förändrats under hennes många år i politiken. Hon beskriver hur debatten har blivit mer polariserad, vilket är olyckligt eftersom fokus ofta hamnar på vad kulturen inte ska vara. Istället borde diskussionen handla om hur man ska stärka den fria kulturen och vad kultur betyder för individer oavsett ålder och för samhället i stort.

Mats Berglund från Miljöpartiet berättar att man inom kulturutskottet har diskuterat debattonen mycket och gemensamt lyckats hålla debatten på en god nivå över blockgränserna, utan personangrepp men med tydliga argument och politiska skiljelinjer. Han pekar dock på hur det moderna medielandskapet med sociala medier, hårda nyhetsmedier, AI-genererat innehåll, desinformation och trollfabriker har skapat ett extremt polariserat och upphetsad klimat. Berglund beklagar att även traditionella medier och politiker själva ibland dras in i detta förgiftade hav.

Björn Wiechel från Socialdemokraterna tar ett bredare grepp och pekar på starka ekonomiska och reaktionära krafter, både inom och utanför Sverige, som tjänar pengar och makt på att skapa splittring och misstro. Han beskriver detta som farligt och något som inte gynnar vanliga människor i deras vardag. Wiechel betonar att politiker har ett ansvar att vara transparenta och ärliga i sina debatter med varandra, men också ett ansvar att säkerställa att det finns en infrastruktur för scener, platser och medier som är tillgängliga och oberoende, där demokratiska samtal kan blomstra.

Uttalandena kommer inför höstens val där TT låter ett antal kultur- och nöjesprofiler ställa brännande frågor till kulturpolitiker. Ingrid Carlbergs fråga, där hon betonar att hon i princip inte brukar skicka frågor till politiker, verkar ha träffat en nerve hos samtliga tillfrågade. Det faktum att politiker från alla partier uttrycker liknande oro vittnar om att problemen med den politiska tonen är djupt rotade och partipolitiskt övergripande.