Sverige var militärt och civilt engagerat i Afghanistan i tjugo år, mellan 2001 och 2021. Omkring 9 500 svenska militärer deltog i olika operationer, och landet investerade minst 26,4 miljarder kronor, varav 14,7 miljarder i bistånd. Trots denna betydande insats var Sveriges roll i det större sammanhanget begränsad, enligt Lennarth Hjelmåker, som ledde den parlamentariska kommitté som utvärderat Sveriges engagemang. Talibanska makterövret sommaren 2021 ses som ett misslyckande för hela den internationella insatsen. En central lärdom är vikten av att förstå det lokala sammanhanget och de specifika förhållandena i landet man intervenerar i. Det är en oerhört svår uppgift att utifrån, och på kort tid, tro att man kan lösa komplexa problem utan förankring i landet självt.
En övergripande slutsats från utvärderingen är att målen för den svenska operationen präglades av otydlighet och önsketänkande. Det saknades klara och tydliga mål under insatsens gång, vilket försvårade utvärderingen och effektiviteten. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (Moderaterna) betonar vikten av att dra lärdom av erfarenheterna i Afghanistan för att förbättra framtida insatser. Att identifiera och analysera brister är avgörande för att kunna utveckla mer effektiva strategier och undvika liknande misstag i framtiden. Denna lärdom är inte bara relevant för Sverige, utan för hela det internationella samfundet som engagerade sig i Afghanistan.
Redan 2017 kom en utvärdering med skarp kritik av den svensk-afghanska operationen fram till 2014, både den civila och militära delen. Utvärderingen konstaterade bland annat att den svenska styrkan inte hade bidragit till att upprätthålla säkerheten i önskad utsträckning eller till att bygga upp de afghanska säkerhetsstyrkornas kapacitet. Fattigdomen hade inte heller minskat, vilket var ett uttalat mål för insatsen. Bland de positiva aspekterna nämndes att det svenska försvaret hade lärt sig att samarbeta med NATO, och det fanns vissa framsteg, exempelvis inom utbildning för kvinnor. Trots dessa ljusglimtar övervägde de negativa slutsatserna, vilket belyser komplexiteten och utmaningarna i den afghanska kontexten.
Den parlamentariska kommitténs rapport bekräftar och fördjupar kritiken från 2017 års utvärdering. Den understryker vikten av tydliga mål, realistiska förväntningar och en djup förståelse för den lokala kontexten. Att enbart tillföra resurser och militär personal är inte tillräckligt för att åstadkomma varaktig förändring i ett land med så komplexa utmaningar som Afghanistan. Rapporten pekar på behovet av en mer grundlig analys av de politiska, sociala och ekonomiska faktorerna som bidrog till den internationella insatsens misslyckande.
En annan viktig aspekt som framkommer i rapporten är behovet av bättre samordning mellan civila och militära insatser. För att uppnå en hållbar fred och utveckling krävs en integrerad strategi där olika aktörer samarbetar effektivt. Bristande samordning kan leda till dubbelarbete, ineffektiv resursanvändning och i värsta fall motstridiga mål. I Afghanistan visade sig bristen på samordning mellan olika aktörer vara ett hinder för att uppnå de uppsatta målen. Denna lärdom är viktig att ta med sig i framtida internationella insatser.
Slutligen betonar rapporten vikten av långsiktigt engagemang och uthållighet. Att bygga upp ett stabilt och demokratiskt samhälle tar tid och kräver kontinuerliga insatser. Snabba lösningar och kortsiktiga projekt ger sällan önskat resultat. I Afghanistan blev den internationella närvaron alltmer fragmenterad och kortsiktig, vilket bidrog till att undergräva de framsteg som hade gjorts. Framtida insatser måste präglas av ett långsiktigt perspektiv och en vilja att investera i hållbara lösningar. Detta kräver politisk vilja, ekonomiska resurser och en stark förankring i det lokala samhället.
