Under fotbolls-VM 1994 uppstod en situation som kom att bli uppmärksammad i svensk fotbollshistoria. I semifinalen mot Brasilien drabbades anfallaren Martin Dahlin av problem med vadmuskeln. Efter förlusten med 0–1 hamnade han i en kontroversiell diskussion med lagkamraterna Klas Ingesson och Tomas Brolin, som ilsket ifrågasatte varför han inte hade bytts ut tidigare än i den 67:e minuten.

Det klassiska dilemmat om när en skadad spelare ska lämna planen är lika aktuellt idag som då. Men det finns också motsatsen – spelare som har pressats att spela trots att de inte borde. Ännu vanligare är scenariot där en spelare känner obehag inför en träningsmatch som klubben helst vill att spelaren hoppar över.

Situationen blir särskilt känslig under stora mästerskap som VM. Alla 26 spelare i truppen vill naturligtvis ingenting hellre än att få speltid. Frågan om vem som bör eller inte bör medverka på grund av skada eller sjukdom vilar tungt på läkarteamets axlar.

Balansakten mellan ambition och hälsa

Det är landslagsläkaren Jonas Werner och hans team som har det slutgiltiga ansvaret att avgöra spelares tillstånd och vid behov avslöja om någon inte är i matchskick. I de allra flesta fall är spelarna ärliga om sina besvär, men inte alltid.

”Men ibland är de mer eller mindre villiga att dela med sig av hur mycket besvär de har. I så fall är det viktigt att hitta objektiva mått som avslöjar hur det faktiskt står till”, säger Werner.

Kommunikationen mellan läkarteamet och förbundskaptenen är intensiv. Werner har nära kontakt med Graham Potter och förser honom med veckovisa rapporter inför uttag till landslaget. Under ett VM-slutspel skärps tempot ytterligare – då får Potter dagliga uppdateringar om spelarnas fysiska status.

Werner, som nu arbetar under sin tredje förbundskapten, har erfarenhet av att samarbeta med både Janne Andersson, Jon Dahl Tomasson och nuvarande Potter. Han är positiv till alla tre.

”De har varit helt suveräna mot läkarteamet. De är duktiga på att kommunicera, intresserade och fulla av respekt för åsikter och beslut”, konstaterar landslagsläkaren.

När medicinen möter idrotten

Men trots god kommunikation uppstår ibland situationer där medicinska hänsyn ställs mot idrottsliga ambitioner. Spelarna är ofta drivna av en stark vilja att delta, oavsett fysiskt tillstånd.

”Spelarna vill bara spela och bli uttagna. Speciellt kanske under en match eller under en paus, när man är full av adrenalin, även om fotleden gör förbannat ont”, beskriver Werner problematiken.

Gabriel Gudmundsson, som själv är landslagsspelare, bekräftar att det är accepterat inom fotbollen att spela genom smärta. Han menar att det är en känslig fråga där spelaren själv måste känna efter.

”Visst spelar man många matcher där man har haft ont och problem. Men man känner sin kropp så pass väl att om det inte funkar så säger man till. Man sätter ju laget i knipa om man inte kan spela. Men jag tror vi alla är ganska erfarna om vad vi kan och inte kan”, förklarar Gudmundsson.

Läkarens veto

Det har förekommit tillfällen då Jonas Werner har varit tvungen att gå in och peka på att en spelare inte bör spela. Eller som han själv uttrycker det: ”Eller framför allt, jag har lagt fram bevis och sagt att det här kommer inte att fungera.”

När det gäller den slutgiltiga beslutsmakten är Werner tydlig. Om han som läkare bedömer att det finns en hälsorisk för spelaren måste det respekteras. Hans ansvar som läkare går före de idrottsliga ambitionerna.

”Om jag säger att det här är farligt för spelarens hälsa, då måste det gälla. Hur mycket jag än vill att de bästa spelarna ska finnas tillgängliga för Sverige, så är det mitt ansvar som läkare att ta hand om spelarens hälsa i varje enskilt fall”, slår Werner fast.

Balansgången mellan att vilja delta i ett VM och att värna om långsiktig hälsa är en utmaning som kräver både professionalism och tydlig kommunikation mellan alla inblandade parter. I slutändan är det läkarteamets medicinska bedömning som måste väga tyngst när spelarnas hälsa står på spel.