Tillgången till rent vatten inom global hälso- och sjukvård har förbättrats stadigt under de senaste tio åren, från 76 till 85 procent av alla vårdinrättningar i världen. Bakom denna positiva siffra döljer sig emellertid en betydligt mer komplex och allvarlig verklighet. En ny internationell sammanställning visar att endast 40 procent av världens sjukhus, vårdcentraler och kliniker uppfyller alla grundläggande krav på sanitet. Det innebär att en majoritet av vårdmiljöerna fortfarande saknar adekvata system för avfallshantering, dränering och säkra toalettfaciliteter.

Konsekvenserna är direkta och, i värsta fall, livshotande. Omkring 1,5 miljarder människor vårdas i anläggningar där god handhygien inte kan garanteras. Detta är inte bara en fråga om komfort, utan en direkt motor för smittspridning och uppkomsten av antibiotikaresistens. När bakterier ständigt utsätts för otillräckliga rengöringsrutiner ökar risken för att de utvecklar resistenta egenskaper. Vårdrelaterade infektioner som sepsis, urinvägsinfektioner och postoperativa sårkomplikationer blir därmed allt svårare att behandla, vilket förlänger vårdtider, ökar dödligheten och driver upp kostnaderna för hårt belastade hälsosystem.

Skillnaderna mellan världens regioner är enorma, och inget exempel illustrerar utsattheten bättre än Madagaskar. I önationen, som hör till de fattigaste i världen, saknar omkring 70 procent av vårdinrättningarna helt tillgång till rent vatten. Kombinationen av extrem fattigdom, återkommande naturkatastrofer och en svag infrastruktur gör att mödra- och spädbarnsvården där är särskilt utsatt. En kvinna som föder barn i en klinik utan rinnande vatten löper en betydligt högre risk för infektioner, och detsamma gäller för kirurgiska ingrepp som utförs under ohygieniska förhållanden. Enligt flera fältstudier är detta en av de främsta orsakerna till den höga mödradödligheten i regionen.

Mot denna dysterhet framstår Indiens utveckling som ett unikt undantag och ett bevis på att förändring är möjlig. För tio år sedan var situationen i landet närmast kaotisk, med spridda och dåligt rustade vårdinrättningar. Genom en medveten nationell satsning på vatten och sanitet – med tydliga politiska mål, omfattande kontroller och ett nytt ackrediteringssystem – har antalet godkända vårdinrättningar ökat lavinartat, från endast 100 till över 51 000 under det senaste decenniet. Detta ger ett konkret bevis på att politisk vilja, kombinerat med ett systematiskt uppföljningsarbete, kan åstadkomma resultat även i en nation med över 1,4 miljarder invånare och en mycket komplex administrativ struktur.

Frågan om vatten, sanitet och hygien – ofta sammanfattat som WASH – har under senare år klättrat högt upp på den internationella agendan. Organisationer som WHO och Unicef har understrukit att det är omöjligt att prata om patientsäkerhet utan att först säkra de mest grundläggande hygieniska förutsättningarna. WHO:s riktlinjer understryker att alla vårdgivare, oavsett land, måste ha tillgång till säkert vatten för att uppfylla basala krav på patientsäkerhet. Under covid-19-pandemin blev detta extra tydligt, då många vårdinrättningar i låg- och medelinkomstländer inte ens kunde erbjuda rinnande vatten för handtvätt – en åtgärd som annars betraktas som självklar i vården.

Ekonomiskt innebär bristerna en tung börda. Forskning visar att varje investerad krona i vatten- och sanitetsinfrastruktur inom sjukvården ger mångdubbel avkastning i form av minskade vårdkostnader och lägre sjuklighet. Trots detta kvarstår stora investeringsbehov, inte minst när det gäller underhåll av befintliga system. Många projekt stannar vid uppförandet av nya byggnader, medan drift och skötsel glöms bort. Dessutom påverkar bristen på hygien personalens arbetsmiljö negativt, vilket försvårar rekrytering av kvalificerad personal i redan utsatta områden.

Utmaningen framöver handlar därför inte enbart om att bygga nya anläggningar, utan också om att säkerställa att de system som redan finns fungerar över tid. Lokalt ägarskap, utbildad personal och dedikerade budgetposter är avgörande komponenter i detta arbete.

För att nå de globala målen i Agenda 2030, där mål 6 specifikt rör rent vatten och sanitet för alla, krävs ett långsiktigt politiskt engagemang och nya finansiella lösningar. Erfarenheterna från Indien visar att en stark nationell styrning är avgörande, men också att det tar tid att bygga upp fungerande system. Utan dessa insatser riskerar de initialt positiva globala siffrorna att dölja en ihållande kris, där alltför många människor vårdas under förhållanden som själva kan orsaka sjukdom. Grundläggande hygien är inte en lyx – det är en fundamental förutsättning för en fungerande och säker sjukvård i hela världen.