Irankriget: 60-dagarsfredsfristen löper ut – inget avtal i sikte

Sextio dagar har passerat sedan USA och Iran undertecknade sin avsiktsförklaring om att söka en lösning på konflikten. Något fredsavtal är inte i sikte, och snarare än att närma sig varandra tycks parterna ha glidit längre isär. Den deklaration som skulle bana väg för eldupphör, fri sjöfart och en lösning på frågan om Irans anrikade uran har i praktiken förblivit ett dokument utan effekt.

Enligt avsiktsförklaringen från den 17 juni skulle de centrala stridsfrågorna lösas inom två månader. Striderna skulle upphöra, oljan skulle flöda, Irans uran skulle hanteras och sanktionerna skulle lätta. Men när deadline passerade i måndags fanns varken ett förlängt avtal eller några tecken på att parterna ens sitter vid samma förhandlingsbord.

Kärnfrågan om uranet har varit en av de hetaste punkterna sedan krigets början. USA har upprepat att Iran aldrig får skaffa kärnvapen, och i avsiktsförklaringen enades länderna om att gemensamt ta fram en plan för hur det höganrikade uranet skulle hanteras – parallellt med att USA lättade på sanktionerna. Redan från start uppstod dock oenighet om huruvida IAEA-inspektörer skulle ges tillträde och vem som faktiskt skulle utföra arbetet med uranet. Enligt iranska källor har inga ytterligare förhandlingar ägt rum över huvud taget. USA har i sin tur vid upprepade tillfällen hotat med nya attacker mot Irans kärnanläggningar.

Oljefrågan är en annan central stridsfråga. USA:s vicepresident JD Vance sade i fredags att administrationens främsta prioritet är att pressa ned oljepriserna, medan kärnenergifrågan hamnade på andra plats. Oljepriserna har stigit till följd av Irans strategi i kriget. Efter de inledande attackerna från USA och Israel riktade Iran militära hot och attacker mot sjöfarten i Hormuzsundet – den trånga farleden genom vilken en femtedel av världens oljeexport passerar.

Enligt avsiktsförklaringen skulle Iran ha en administrativ roll i öppnandet av sundet. I stället har landet tolkat detta som full kontroll och beskjutit fartyg som man ansett bryta mot reglerna. USA har svarat med nya attacker. Iran kräver nu att amerikanerna inleder sina eftergifter redan innan sundet öppnas, även tillfälligt – men att gå med på det skulle i praktiken innebära att kontrollen över Hormuzsundet och stora delar av världsekonomin hamnar i iranska händer.

Inte heller frågan om eldupphör har följt planen. Enligt avsiktsförklaringen skulle striderna upphöra och följas av samtal. I stället bröt striderna först ut i Libanon, där USA:s allierade Israel eskalerade sin konflikt med den Iranstödda Hizbollah. Redan tidigt stod det klart att parterna inte var överens om Libanon över huvud taget ingick i överenskommelsen.

På samma sätt har våldsspiralen fortsatt. Irans attacker mot fartyg följdes av nya amerikanska bombningar, som i sin tur ledde till iranska angrepp mot flera länder i regionen. Den Iranallierade huthirörelsen i Jemen har dessutom angripit oljetankers i Röda havet. Nästan ingen av de 14 punkterna i avsiktsförklaringen har uppfyllts.

Bakgrunden är att USA och Iran i början av juni enades om ett eldupphör och en 60-dagarsfrist för att förhandla fram en fredslösning. Förklaringen bestod av 14 punkter och innebar i ett första steg att båda länderna och deras allierade skulle upphöra med alla fientligheter. Skrivningen inkluderade även Libanon, vilket initialt var en omtvistad fråga.

USA skulle häva sin sjöblockad mot Iran och säkerställa att landets råoljeexport kunde återupptas. Frusna iranska tillgångar skulle börja frigöras. Iran i sin tur skulle tillåta kommersiell sjöfart genom Hormuzsundet under 60 dagar, upprepa sitt löfte att aldrig skaffa kärnvapen och koppla fortsatta förhandlingar om kärnmaterialet till sanktionslättnader.

Avsiktsförklaringen pekade också mot ett framtida fredsavtal. Ett sådant skulle innebära att USA lyfter alla sanktioner och drar bort militära styrkor från Irans närhet. Dessutom skulle USA och regionala partner ta fram en plan för att ge Iran motsvarande cirka 2 800 miljarder svenska kronor för återuppbyggnad och ekonomisk utveckling – men bara om ett avtal nås.

Med facit i hand har sommarens förhoppningar om en diplomatisk lösning ersatts av en verklighet där båda sidor tycks ha valt att hårdra sina positioner. Den öppna ordkrig som förts under ytan visar att parterna inte ens är överens om vilka samtal som förs – om några alls. Frågan är vad som händer nu, när tidsfristen löpt ut och inget nytt avtal ligger på bordet.