Protester fortsätter i Portadown efter att polisen stoppade Orangeordens marsch.

Protesterna i Nordirland fortsätter en vecka efter att en protestantisk marsch stoppades i ett katolskt område. Orangeorden, organisationen bakom marschen, försökte under helgen två gånger att genomföra paraden längs den planerade rutten. Båda gångerna mötte medlemmarna avspärrningar och motdemonstrationer. Längs vägen har boende samlats för att protestera mot att marschen överhuvudtaget skulle äga rum.

Orangeorden grundades 1795 och är en protestantisk orden med rötter i 1600-talets konflikter på de brittiska öarna. Orden firar bland annat den protestantiske kungen Vilhelm av Oraniens seger över den katolske kungen Jakob II i slaget vid Boyne 1690. För många protestanter och unionister i Nordirland är marscherna en viktig del av den egna kulturen och historien. För katoliker och nationalister upplevs de däremot ofta som provokativa, särskilt när de går genom områden med katolsk majoritet.

Just den här typen av marscher har varit en känslig fråga i Nordirland i decennier. Under 1990-talet och början av 2000-talet ledde liknande parader vid flera tillfällen till våldsamma sammanstötningar mellan polis, lojalister och nationalister. Den mest kända är konflikten i Drumcree i Portadown, där marscher återkommande blockerades och protesterna spred sig till andra delar av landet. Även i Belfast har parader genom katolska områden gång på gång skapat spänningar.

Det är Parades Commission, en oberoende myndighet, som beslutar om villkoren för marscher i Nordirland. I detta fall bedömdes att marschen inte kunde genomföras genom det aktuella området utan stor risk för ordningsstörningar. Beslutet har dock inte accepterats av Orangeorden, som menar att man har rätt att marschera längs traditionella vägar. Motståndarna menar å sin sida att paraden är en medveten markering av protestantisk dominans och att den därför inte hör hemma i ett katolskt område.

Nordirland är en del av Storbritannien, men landets historia präglas av konflikten mellan unionister, som vill att regionen ska förbli brittisk, och nationalister, som vill se ett enat Irland. Fredsavtalet från 1998, det så kallade Långfredagsavtalet, lade grunden för ett delat styre och en betydligt lugnare tillvaro. Men frågor som just parader, flaggor och identitet har fortsatt att väcka starka känslor långt efter att de stora politiska striderna upphörde.

Enligt uppgifter från lokala medier har protesterna den här gången hittills varit fredliga, men stämningen är spänd. Polisen har uppmanat alla inblandade att avstå från våld och att respektera gällande beslut. Politiker på flera håll har också uttryckt oro över att situationen kan förvärras om dialogen mellan parterna inte kommer igång snart. Både den brittiska och den irländska regeringen följer utvecklingen noga, även om ingen av dem hittills har kommenterat det aktuella beslutet i detalj.

För människorna som bor längs den planerade rutten innebär protesterna en påminnelse om hur nära under ytan konflikten fortfarande ligger. Vardagen har störts av avspärrningar och ett stort polispådrag. Lokala handlare riskerar att förlora intäkter när gator stängs av och kunder håller sig borta. Liknande händelser har tidigare också fått konsekvenser för turism och investeringar, eftersom politisk instabilitet i Nordirland alltid väcker frågor om långsiktig trygghet.

Orangeorden har meddelat att man inte ger upp och att nya försök att genomföra marschen kan komma att göras. Samtidigt har boende i området lovat att fortsätta protestera så länge planerna finns kvar. Det gör att läget sannolikt kommer att förbli spänt under de närmaste dagarna. Frågan är inte bara en fråga om en enskild parad, utan om hur Nordirland ska hantera de historiska motsättningar som fortfarande präglar samhället.

Erfarenheterna från tidigare år visar att den här typen av konflikter sällan löser sig av sig själva. Parader har stoppats förut, men då har det ofta krävts omfattande polisinsatser, politiska påtryckningar och ibland också våldsamma upplopp innan en lösning nåtts. Det finns därför en oro att det som nu utspelar sig längs den aktuella rutten kan bli ytterligare ett kapitel i en lång historia av parader och protester i Nordirland.

Trots att mycket har förändrats sedan fredsavtalet skrevs under, visar den här veckans händelser att gamla konflikter fortfarande kan blossa upp. För vanliga människor handlar det i slutändan om vardagen, tryggheten och frågan om vems historia, kultur och symboler som ska få ta plats på gatorna. Det är en fråga som inte går att lösa genom avspärrningar ensamma.