Storbritannien kämpar med konsekvenserna av Brexit, och ångern över utträdet ur EU växer sig allt starkare bland medborgarna. Den brittiska ekonomin står inför stora utmaningar, samtidigt som politiska spänningar hotar att splittra nationen.

När George Orwell 1937 publicerade sin klassiska bok ”Vägen till Wigan Pier” skildrade han gruvarbetarnas mödor i nordvästra England som en symbol för fattigdomens Storbritannien. Femtio år senare förvandlades det fattiga området vid kanalen mellan Leeds och Liverpool ironiskt nog till en underhållningsdistrikt. Idag har utvecklingen tagit ytterligare en dystopisk vändning när hemlösa och missbrukare har tagit över där pubar och nattklubbar stängt ner.

Den brittiska ekonomin befinner sig i kris, och invånarna i Wigan är inte sena med att peka ut syndabocken. ”Allt har gått utför sedan vi lämnade EU”, suckar Amy, en av de lokala invånare som nyhetsbyrån TT pratat med. Jeremy sammanfattar känslan med orden: ”Vi sköt oss själva i foten.”

Exakta siffror är svåra att fastställa, men olika studier pekar mot en minskning av BNP med 6-8 procent, ett 4-procentigt fall i produktiviteten och en 15-procentig nedgång i handeln sedan Brexit genomfördes. Den ekonomiska verkligheten har tvingat många att ompröva sitt ställningstagande från 2016 års folkomröstning.

Handelsminister Chris Bryant från det socialdemokratiska Labour Party döljer inte sin önskan om ett återvändande. ”Jag hoppas att vi under min livstid kommer att välkomnas tillbaka till hjärtat av Europa som medlemmar i EU. Brexit har skapat enorma problem för den brittiska ekonomin”, sade han till AFP under ett besök i EU-parlamentet i maj.

Men vägen tillbaka är allt annat än enkel. Inte ens Bryants egen regering vågar öppet förespråka en ”brejoin” – ett återinträde i unionen. Efter år av brittisk kritik mot Bryssel förblir det känsligt att tala positivt om EU. Trots detta har Labourregering lanserat vad som kallas en ”ny start” i relationerna med EU, med förhandlingar om allt från livsmedelsregler och utsläppshandel till AI-utveckling och universitetsutbyten.

Framstegen går dock trögt. Ett planerat toppmöte mellan premiärminister Keir Starmer och EU-ledarna Ursula von der Leyen och António Costa har skjutits upp flera gånger under våren och senast försenats till den 22 juli. Förseningarna beror delvis på osäkerheten kring Starmer och hans framtid, men också på oenighet om hur många europeiska studenter Storbritannien kan ta emot och vice versa.

Opinionsundersökningar från våren visar att cirka 60 procent av de tillfrågade britterna idag skulle rösta för att stanna i EU. Samtidigt är det paradoxalt nog den hårda Brexit-förespråkaren Nigel Farage och hans Reform Party som för närvarande har mest stöd i opinionen.

Immigrationsfrågan förblir lika debatterad som för tio år sedan. Då pekade Farage och andra ut EU som ansvarigt för alla problem relaterade till migranter, flyktingar och gästarbetare. Att Storbritannien sedan dess lämnat EU hindrar inte politiker och debattörer från att fortsätta skylla problemen på inflödet från EU-länder över Engelska kanalen eller landgränsen med Irland. Under de senaste veckorna ensamt har uppmärksammade våldsbrott begångna av gärningsmän med utländsk bakgrund i Southampton och Belfast lett till omfattande upplopp.

EU-frågan riskerar att fortsätta ha politisk sprängkraft i Storbritannien under många år framöver – med potential att skaka om hela statsstrukturen. Regionerna Skottland, Wales och Nordirland leds för närvarande alla av partier som vill bryta sig loss från London och återvända till EU.

Under det nuvarande valsystemet, där det räcker att vara störst i varje valkrets snarare än att ha en övergripande majoritet, skulle England samtidigt kunna styra i motsatt riktning och driva fram en ännu mer nationalistisk, EU-fientlig regering under Farage efter nästa val, senast 2029. Skottland driver redan på för ytterligare en folkomröstning om självständighet.

”Vi måste ena oss i Skottland för att säkerställa att vårt parlament är fullständigt Farage-säkert. Det betyder att kunna besluta om vår konstitutionella framtid innan 2029, utan att Farage kan blockera oss”, sade regionens regeringschef John Swinney efter lokalvalen i början av maj.

I Wigan, där mer än 60 procent röstade för att lämna EU i folkomröstningen 2016, suckar människor nu tungt över isoleringen och sämre möjligheter att resa och arbeta i andra länder. ”Vårt rykte i andra länder har försämrats. Nu klumpas vi ihop med amerikanerna”, säger Amy, som fortfarande hoppas på en vändning och ett återinträde i EU så småningom.

Ethan och Jeremy, på väg hem från det lokala college, är inte lika hoppfulla. ”Förmodligen inte. Jag tror det skulle vara för pinsamt att göra en helomvändning”, säger Ethan.

Storbritannien blev medlemmar i dåvarande EG den 1 januari 1973, tillsammans med Danmark och Irland. Den 23 juni 2016 röstade 52 procent av britterna för att lämna EU i en folkomröstning, vilket ledde till att premiärminister David Camerons avgång. Efter komplicerade förhandlingar och ett regeringsskifte lämnade Storbritannien formellt EU den 31 januari 2020, med olika övergångsregler fram till slutet av december samma år.