En ny europeisk studie visar att både ängsmarker och åkrar spelar en viktig roll för att bevara den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet. Forskningen, som nyligen publicerats i den vetenskapliga tidskriften Nature Communications, utmanar tidigare föreställningar om att traditionella ängar och betesmarker alltid är överlägsna moderna odlingsmarker när det gäller artrikedom.

Forskarna har genomfört omfattande inventeringar på totalt 86 olika platser fördelade över fem europeiska länder: Sverige, Tyskland, Schweiz, Rumänien och Bulgarien. I studien har man systematiskt jämfört ängsmarker och betesmarker med närliggande åkrar där raps odlas. Valet av just rapsodlingar är inte slumpmässigt – rapsen är en av Europas mest betydande oljeväxter och täcker stora arealer jordbruksmark över hela kontinenten.

För att få en helhetsbild av den biologiska mångfalden har forskningsteamet kartlagt fyra olika grupper av organismer som anses vara centrala indikatorer för ekosystemens hälsa. Dessa grupper omfattar växter, fjärilar, vilda bin samt jordlöpare. Tillsammans ger dessa arter en bred bild av hur väl olika typer av jordbruksmark fungerar som livsmiljöer för olika organismer.

Resultaten visar en mer nyanserad bild än vad man kanske kunde förvänta sig. När det gäller växtarter och fjärilar var ängsmarkerna och betesmarkerna klart överlägsna. Här fann forskarna betydligt fler arter jämfört med rapsåkrarna. Detta resultat var väntat, eftersom traditionellt skötta ängar och beten länge har ansetts vara hotspots för biologisk mångfald i det europeiska jordbrukslandskapet.

Det överraskande var däremot att rapsåkrarna visade sig vara minst lika bra, och i vissa fall till och med bättre, som habitat för vilda bin och jordlöpare. Dessa insektsgrupper, som båda fyller viktiga ekologiska funktioner som pollinering och nedbrytning av organiskt material, tycks alltså trivas väl även i den moderna odlingsmiljön.

Ytterligare en viktig iakttagelse var att arterna skiljer sig åt mellan de två typerna av marker. Forskarna identifierade 82 arter som var karakteristiska för ängar och betesmarker, medan 63 arter visade sig vara typiska för rapsodlingarna. Detta innebär att de två markstyperna hyser delvis olika biologiska samhällen och därmed kompletterar varandra när det gäller att upprätthålla den totala artrikedomen i landskapet.

Studiens slutsats är tydlig: både traditionella ängar och betesmarker samt åkermark för växtodling är viktiga komponenter för att bevara artrikedomen i jordbrukslandskapet. Istället för att se de olika markslagen som konkurrenter bör de betraktas som komplement till varandra, där var och en bidrar med unika värden för olika grupper av organismer.

Resultaten har betydelse för hur framtidens jordbrukspolitik och naturvårdsstrategier bör utformas. I takt med att det europeiska jordbruket står inför stora utmaningar – från klimatförändringar till krav på ökad livsmedelsproduktion – blir frågan om hur man kan kombinera produktion med bevarande av biologisk mångfald allt viktigare.

Många naturvårdsorganisationer och forskare har länge förespråkat bevarande och restaurering av traditionella ängs- och betesmarker, vilka har minskat dramatiskt i Europa under de senaste decennierna. Denna nya studie tyder på att även modernt jordbruk, när det bedrivs på rätt sätt, kan spela en positiv roll för biodiversiteten.

För att maximera den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet behövs troligen en mosaik av olika marktyper och brukningsmetoder. Både extensivt brukade ängar och beten samt välskötta åkrar har sin plats i ett hållbart jordbrukssystem. Studien understryker vikten av att bevara mångfalden av landskap snarare än att satsa ensidigt på en enda typ av markanvändning.