Rekordår för Nya Zeelands tyngsta papegoja – populationen över 300

Kākāpōn, även kallad ugglepapegoja, är världens enda flygoförmögna papegoja. Nu har arten fått en ovanligt stor ungsäsong: 90 ungar har kläckts inför den annalkande våren på Nya Zeeland. Antalet vilda fåglar är därmed uppe i 325, den högsta siffran sedan bevarandearbetet inleddes 1995, rapporterar The Guardian.

Den nattlevande fågeln är en av Nya Zeelands mest kända och hotade arter. Den är grön, väger upp till fyra kilo och kan leva i över 80 år. Till skillnad från alla andra papegojor kan den inte flyga. I stället har den utvecklats till en marklevande fågel med kraftiga ben, väl anpassad till att röra sig i skogar och buskmarker. Den bygger bo direkt på marken, ofta i håligheter under trädrötter eller i klippskrevor. Det vetenskapliga namnet är Strigops habroptilus.

Kākāpōn är också känd för sitt läte. Under parningssäsongen ger hanarna ifrån sig ett lågt, mullrande rop som kan höras på långt håll. Lätet förstärks av en luftsäck på bröstet och har länge varit en del av Nya Zeelands nattliv.

Under miljontals år levde kākāpōn i ett ekosystem utan rovdjur. Nya Zeeland var isolerat från övriga världen, och fåglarna fyllde de nischer som däggdjur normalt har. Men när människor bosatte sig på öarna förde de med sig djur som katter, råttor och hermeliner. För en flygoförmögen, markhäckande papegoja blev dessa introducerade rovdjur förödande. Katter och hermeliner kunde lätt hitta både vuxna fåglar och ägg, och arten minskade dramatiskt under 1900-talet.

När bevarandeprojektet startade 1995 fanns bara omkring 51 individer kvar. Under de följande åren flyttades fåglar till predatorfria öar utanför Sydöns kust, bland annat Codfish Island/Whenua Hou och Anchor Island. Där är tillgången på föda god och hotet från införda däggdjur minimalt. Personal har övervakat bon, skyddat ägg och ungar samt i vissa fall tagit hand om svaga individer. Arbetet leds av Nya Zeelands naturskyddsmyndighet Department of Conservation tillsammans med maoristammen Ngāi Tahu, för vilken kākāpōn är en kulturell skatt, en taonga.

Trots att populationen nu växer är arten långt ifrån trygg. Hela beståndet härstammar från ett mycket litet antal individer, vilket gör inavel till ett ständigt problem. Forskare använder därför DNA-analyser för att planera parningar och på så sätt bevara den genetiska variation som finns kvar. Varje unge är viktig, och varje häckningssäsong följs noggrant.

Kākāpōns häckningscykel är en av de mest ovanliga i fågelvärlden. Honorna lägger bara ägg vartannat till vart fjärde år, och tidpunkten styrs av tillgången på föda. I Nya Zeelands skogar är framför allt rimuträden viktiga. Trädet rimu, Dacrydium cupressinum, är ett av landets vanligaste skogsträd, men dess fruktsättning varierar kraftigt mellan åren. Under så kallade mastår – år då träden producerar ovanligt mycket frukt – får kākāpōerna den extra näring de behöver för att kunna föda upp ungar. Dessa år inträffar oregelbundet, vilket gör att arten aldrig kan producera ungar i snabb takt.

Årets säsong är därför extra anmärkningsvärd. De 90 ungar som kläckts inför våren har bidragit till den största populationen sedan räddningsarbetet inleddes. Den nya tillväxten innebär att antalet vilda fåglar nu är 325, en ökning med närmare 40 procent på kort tid. Jämfört med 1995 års nivå är ökningen ännu tydligare: från ett 50-tal fåglar till mer än 300.

Ändå varnar forskare för att framgången inte får tas för given. Kākāpōn finns i dag bara på öar där rovdjur hålls borta, och ett enda misstag – en katt eller hermelin som tar sig ut till en av öarna – kan få allvarliga följder. Klimatförändringar kan också påverka rimuträdens fruktsättning, vilket i sin tur kan göra att häckningsåren blir ännu mer oförutsägbara. Samtidigt visar årets siffror att bevarandeprogrammet fungerar. För den som arbetat med arten sedan 1990-talet är 325 vilda kākāpōer ett resultat som en gång verkade utom räckhåll.