Ny lag om förvarsstraff träder i kraft för återfallsförbrytare

Den 15 april trädde det nya förvarsstraffet i kraft, vilket innebär att återfallsförbrytare inom exempelvis vålds- och sexualbrott kan dömas till fängelse på obestämd tid om brottet normalt skulle ha gett minst fyra års fängelse.

Lagstiftningen riktar sig mot personer som inte har begått brott som kan leda till livstids fängelse, men som ändå anses så farliga att de ”inte bör släppas fria”, enligt justitieminister Gunnar Strömmer (M).

Ett ofta nämnt exempel på varför lagen behövs är den så kallade Nytorgsmannen, som dömdes till fängelse för ett stort antal våldtäkter och sedan begick nya övergrepp under sin villkorliga frigivning.

Återfallsrisken avgörande för domen

Domstolarna kommer vanligtvis att inhämta utlåtanden från Rättsmedicinalverket (RMV) om återfallsrisken innan någon döms till förvarsstraff. RMV kommer även att yttra sig i bedömningen av huruvida personen senare bör friges.

”Vi ska bedöma om det föreligger en allvarlig risk för återfall i brott mot liv och hälsa, motsvarande det som personen tidigare dömts för. Vi kommer att gradera risken som låg, medel eller hög,” säger Jesper Svedberg, avdelningschef vid Rättsmedicinalverkets avdelning för rättspsykiatri.

Detta arbete påminner i många avseenden om det RMV redan gör när livstidsdömda vill få sina straff tidsbestämda. Även här är deras bedömning av återfallsrisken avgörande för domstolens beslut.

Jesper Svedberg förklarar att en omfattande helhetsbild samlas in genom olika expertkompetenser, inklusive psykologer, socionomer och läkare.

”Det samlas in aktuariella bedömningar, det vill säga dokumentation och historik, men personen kommer också att träffas och intervjuas, och ett antal riskbedömningsinstrument kommer att användas. Sedan görs delrapporter som sammanställs till ett utlåtande med en balanserad bedömning av hela paketet.”

Riskreducering och långsiktigt arbete

I teorin kan det finnas personer som aldrig kommer att friges, menar Svedberg.

”Men vi kan se att det också kommer att handla om att arbeta med befintliga skydds- och riskreducerande åtgärder – även i de svåraste fallen.”

På frågan om hur svårt det är att bedöma risken för att en person begår nya brott i framtiden, svarar Svedberg:

”Det är svårt, och det är just en bedömning. Det är inte en säker förutsägelse.”

Villkor för förvarsstraff

Enligt de nya reglerna kan den som begår ett brott som innebär ”ett angrepp mot någon annans liv, hälsa, frihet eller frid” dömas till förvarsstraff om:

1. Brottet utgör ett återfall i liknande brott som skulle ha lett till minst fyra års fängelse.

2. Alternativt om personen döms vid samma tillfälle för ett upprepat brott av den typ där straffet motsvarar minst sex års fängelse.

Om det finns grund för att döma en person till livstids fängelse eller rättspsykiatrisk vård kommer förvarsstraff inte i fråga.

Domstolen ska alltid fastställa en minimitid för fängelse som annars skulle ha dömts ut, samt en maximitid som är fyra till sex år längre än minimitiden. Maximitiden kan förlängas med upp till tre år i taget om det bedöms som absolut nödvändigt för att förhindra återfall i allvarlig brottslighet.

Den nya lagstiftningen representerar en betydande förändring i det svenska rättssystemet, där man tidigare varit restriktiv med tidsobestämda straff. Kritiker har uttryckt oro för att systemet kan leda till godtyckliga bedömningar, medan förespråkare betonar vikten av att skydda samhället från särskilt farliga återfallsförbrytare.

Rättsmedicinalverket står nu inför uppgiften att utveckla sina metoder för att göra dessa svåra riskbedömningar så träffsäkra och rättssäkra som möjligt.