Sveriges överbefälhavare Micael Claesson har uttalat sig om landets växande roll inom NATO och de utmaningar som följer av USA:s planerade minskning av militära resurser i Europa. Enligt ÖB ses Sverige redan nu som en föredömlig allierad med både militär och ekonomisk styrka, vilket innebär att landet kan förvänta sig ökade åtaganden inom försvarsalliansen.

För knappt en månad sedan distribuerade USA ett dokument till sina allierade med planer på att minska amerikanska militära kapaciteter som för närvarande står till NATO:s förfogande. Detta har väckt oro bland medlemsländerna om hur eventuella luckor i försvaret ska täckas.

Enligt Claesson är den amerikanska omfördelningen i många avseenden ”inte så vansinnigt dramatisk”, men han betonar att det finns individuella kapaciteter som är mycket viktiga. Han väljer dock att inte gå in på detaljer om innehållet i det klassificerade dokumentet, men konstaterar att vissa förmågor på listan kan vara mer eller mindre svåra att snabbt ersätta.

Enligt uppgifter i media vill USA minska antalet stridsflygplan av typerna F16 och F15 från cirka 150 till omkring 100 flygplan. Planer finns också på att reducera antalet lufttankningsflygplan, omplacera ett hangarfartyg och behålla färre spaningsdrönarе med lång räckvidd. Dessa förändringar väcker frågor om hur NATO ska upprätthålla sin operativa förmåga i Europa.

Claesson pekar istället på vad som är viktigt i de nuvarande amerikanska bidragen, såsom hangarfartyg, luftförsvar mot ballistiska missiler, lednings- och kommunikationskapaciteter samt satelliter. Dessa kapaciteter utgör en central del av NATO:s försvarsförmåga och är inte lätta att ersätta på kort sikt.

Inför NATO-toppmötet i Ankara den 7-8 juli hoppas överbefälhavaren på tydlig information om USA:s planer, så att andra NATO-länder kan börja planera hur militära resurser som dras tillbaka kan ersättas. Möjligheten till en strukturerad och genomtänkt process är avgörande för att säkerställa alliansens sammanhållning och försvarsförmåga.

Om USA drar tillbaka stora marina resurser kan det främst få konsekvenser för försvaret av norra Europa, inklusive Atlanten och Östersjön. Detta är särskilt relevant för Sverige med tanke på landets strategiska läge i Östersjöregionen. Claesson uttrycker oro över utvecklingen när det gäller kvalificerade marina resurser och konstaterar att situationen rör sig i en farlig riktning.

Han betonar vikten av en välordnad process som följer NATO:s reguljära planering. Vart fjärde år får NATO-länderna uppdaterade krav från alliansen angående vilka militära resurser de ska kunna tillhandahålla. Sverige fick sina så kallade capability goals, eller förmågemål, förra året som ny medlem i alliansen.

Länderna har sedan flera år på sig att uppfylla kraven, beroende på vad det handlar om. Som Claesson framhåller kan man inte begära att en hangarfartygsgrupp etableras på två år. Denna typ av militär kapacitet kräver långsiktig planering, omfattande resurser och år av uppbyggnad.

Överbefälhavaren utesluter inte att det, förutom nya nationella förmågemål, också kan behövas viss kalibrering av NATO:s försvarsplaner. Detta skulle innebära en bredare översyn av hur alliansen fördelar sina resurser och ansvar mellan medlemsländerna.

Det viktigaste vid toppmötet, enligt ÖB, är att NATO visar enighet och beslutsamhet. Detta budskap är särskilt viktigt mot bakgrund av det säkerhetspolitiska läget i Europa och Rysslands agerande. Om det finns anledning för den ryska sidan att ifrågasätta sammanhållningen inom NATO, finns det en möjlig risk att detta tolkas som svaghet.

En sådan uppfattad svaghet kan enligt Claesson leda till att Ryssland ökar sin egen riskaptit, vilket skulle kunna innebära ökad instabilitet och fler provokationer i regionen. Detta understryker vikten av att NATO presenterar en enad front och tydligt visar sin beslutsamhet att försvara alla medlemsländer.

För Sverige, som nyligen blev fullvärdig medlem i NATO efter decennier av alliansfrihet, innebär denna utveckling både möjligheter och utmaningar. Landet förväntas ta på sig ökade åtaganden i proportion till sin ekonomiska styrka och befolkningsstorlek, samtidigt som alliansen som helhet måste anpassa sig till en förändrad amerikansk närvaro i Europa.