Fem representanter från Talibanregimen har nu beviljats visum för att resa till Bryssel och genomföra samtalsrundor med EU och Sverige om deportationer till Afghanistan. Delegationen, som ansökte om visum förra veckan, väntas anlända till den belgiska huvudstaden på tisdag.

Enligt en talesperson för det belgiska utrikesministeriet utfärdades visumen efter en säkerhetsbedömning som inte gav några indikationer på att individerna skulle utgöra en säkerhetsrisk. De beviljade visumen har dock en mycket begränsad omfattning och gäller endast för resor till Belgien under en enda dag, vilket tydligt begränsar Talibandelegationens möjlighet att röra sig inom landet eller vidare i EU.

Mötet, som kommer att behandla frågor kring deportationer av afghanska medborgare från europeiska länder tillbaka till Afghanistan, har vållat en intensiv debatt om hur EU bör förhålla sig till Talibanregimen. Samtalen förväntas äga rum på en teknisk nivå utan politisk representation, enligt källor som talat med Euractiv. Dessutom kommer mötena sannolikt inte att hållas i officiella EU-lokaler, vilket ytterligare understryker den känsliga karaktären av dessa diskussioner.

Beslutet att bevilja visum och genomföra dessa samtal har mött stark kritik från flera håll. Människorättsorganisationer och politisk opposition har särskilt ifrågasatt lämpligheten i att föra dialog med Talibanregimen om deportationer, givet regimens dokumenterade brott mot mänskliga rättigheter sedan maktövertagandet i augusti 2021.

Situationen i Afghanistan har förvärrats dramatiskt sedan Talibans återkomst till makten. Kvinnors och flickors rättigheter har systematiskt kringskjutits, med förbud mot sekundär och högre utbildning för flickor samt omfattande restriktioner på kvinnors möjlighet att arbeta och röra sig fritt i samhället. Journalister, aktivister och tidigare regeringstjänstemän lever under ständigt hot om förföljelse.

Frågan om deportationer till Afghanistan är särskilt kontroversiell mot bakgrund av den rådande humanitära krisen och säkerhetsläget i landet. Många afghanska medborgare som befinner sig i Europa har flytt just på grund av hot från Talibanregimen eller fruktan för förföljelse. Kritiker menar att det är högst problematiskt att förhandla om att skicka tillbaka människor till ett land där de kan riskera förföljelse, tortyr eller till och med döden.

EU har sedan Talibans maktövertagande befunnit sig i en svår balansgång. Å ena sidan har unionen konsekvent vägrat att erkänna Talibanregimen som Afghanistans legitima regering och har upprepade gånger fördömt regimens omfattande kränkningar av grundläggande fri- och rättigheter. Å andra sidan har praktiska frågor som migration och humanitärt bistånd gjort någon form av kommunikation oundviklig.

Detta är inte första gången EU-representanter för samtal med Talibanföreträdare, men varje sådant möte väcker frågor om hur unionen kan balansera praktiska nödvändigheter mot principiella ställningstaganden när det gäller mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar.

Sveriges roll i dessa samtal är särskilt anmärkningsvärd. Landet har en betydande afghansk befolkning och har tagit emot ett stort antal afghanska flyktingar genom åren. Samtidigt har den svenska migrationspolitiken skärpts avsevärt de senaste åren, med ökad fokus på återvändande och deportationer av personer som fått avslag på sina asylansökningar.

Den tekniska karaktären på de planerade samtalen och frånvaron av politisk representation tyder på att EU-institutionerna försöker hålla en viss distans till Talibanregimen samtidigt som man hanterar brådskande praktiska frågor. Genom att undvika officiella EU-lokaler och högre politisk nivå försöker man möjligen minimera den symboliska vikten av mötet.

Kritiken från människorättsorganisationer fokuserar på risken att dessa samtal, även om de beskrivs som tekniska, legitimerar Talibanregimen och normaliserar kontakter med en regering som systematiskt kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Organisationer varnar för att deportationer till Afghanistan under nuvarande förhållanden kan bryta mot internationell humanitär rätt och principen om non-refoulement, som förbjuder återvändande av personer till länder där de riskerar förföljelse.