Donald Trumps kritik mot europeiska Nato-länder för bristande försvarsutgifter har länge varit ett återkommande tema. Frågan tycktes i stort sett vara löst efter förra årets toppmöte i Nederländerna, där medlemsländerna kom överens om att öka sina försvarsbudgetar. Men nu visar det sig att utmaningarna är långt ifrån över.

Den stora svårigheten ligger inte längre i att få länder att lova mer pengar, utan i att faktiskt omsätta dessa löften i praktisk handling. Målet är att snabbt stärka alliansens militära förmåga för att möta det växande hotet från Ryssland. För Trump är dock pengar inte längre huvudfrågan – lojalitet har blivit den avgörande faktorn.

Relationen mellan USA och Nato har varit ansträngd under båda Trumps presidentperioder. Både den nuvarande generalsekreteraren Mark Rutte och hans föregångare Jens Stoltenberg har fått kämpa hårt för att hålla USA kvar i alliansen. Redan under Trumps första mandatperiod hotade han med att lämna försvarsalliansen. Under den nuvarande perioden har utmaningarna fördjupats ytterligare. Förra vintern skakades Nato-länderna när Trump hotade med att ta över Grönland från Danmark.

Den senaste och mest allvarliga sprickan i alliansen rör kriget mot Iran som USA och Israel inledde i februari i år. Trump är djupt missnöjd med att flera europeiska Nato-länder har vägrat att ge USA tillräckligt militärt stöd, enligt hans egen tolkning. Bland de länder som har ställt sig mer avvaktande återfinns Spanien, Tyskland, Storbritannien och Frankrike.

Under ett möte med Rutte på Vita huset i slutet av juni uttryckte Trump sin frustration i tydliga ordalag. ”Vi behöver inte deras pengar – vi behöver ingenting. Jag vill bara ha lojalitet”, sa den amerikanske presidenten. Uttalandet visar på en fundamental förskjutning i hur USA ser på sitt förhållande till de europeiska allianspartnerna.

Trumps irritation har varit så pass stor att han övervägt att helt skippa toppmötet i Ankara som hålls på tisdag och onsdag denna vecka. Enligt den amerikanska nyhetsbyrån AP är den amerikanske presidentens respekt för Turkiets president Recep Tayyip Erdogan den enda anledningen till att han trots allt väljer att närvara.

Under mötet med Rutte kritiserade Trump de flesta europeiska länder i hårda ordalag, men samtidigt hyllade han Erdogan som en ”framstående ledare och en god vän”. Trump hävdade bland annat att Turkiet hade kunnat gå in i kriget på Irans sida på grund av landets ansträngda relation med Israel, men att Erdogan respekterade USA:s önskan att inte göra det.

Turkiets roll i Nato har historiskt sett varit komplicerad. Som ett av få medlemsländer med en muslimsk majoritet och med geografisk placering vid gränsen mellan Europa och Mellanöstern har landet ofta varit en brygga mellan olika intressen. Erdogans turkiska regering har de senaste åren fört en alltmer självständig utrikespolitik, vilket ibland har skapat spänningar med andra Nato-medlemmar.

För Mark Rutte har Turkiet nu blivit en viktig förhandlingsbricka för att hålla Donald Trump vid förhandlingsbordet. Rutte, som tillträdde som generalsekreterare efter Stoltenberg, står inför en av de mest utmanande perioderna i Natos moderna historia. Att balansera mellan olika medlemsländers intressen samtidigt som man försöker behålla USA:s engagemang kräver skicklig diplomati.

Det kommande toppmötet i Ankara blir därför avgörande för alliansens framtid. Frågan om militärt stöd till USA:s operationer, försvarsutgifter och den övergripande lojaliteten mellan medlemsländerna står i fokus. Samtidigt som Nato måste hantera det ryska hotet i öster, riskerar interna spänningar och olika syn på operationer utanför Europa att försvaga alliansen inifrån.

Hur europeiska ledare väljer att navigera i dessa vatten kan komma att forma den transatlantiska säkerhetsarkitekturen för decennier framöver.