Trump tar bort CNN, MSNBC och Politicos tillgång till Vita huset

USA:s president Donald Trump har beslutat att stänga ute flera stora mediebolag från Vita huset. Beskedet innebär att journalister från dessa verksamheter inte längre ges tillträde till presskonferenser, pressträffar och andra officiella sammanhang i presidentens arbetsmiljö. Det är ett ovanligt steg, som väcker frågor om pressfrihet, maktdelning och hur Vita huset väljer att bemöta kritisk journalistik.

Relationen mellan Trump och etablerade nyhetsmedier har varit ansträngd under lång tid. Redan under valkampanjen 2016 använde han sig flitigt av begreppet ”fake news” för att beskriva rapportering han inte gillade, och sedan han tillträdde har konflikten trappats upp. Flera reportrar har vid olika tillfällen blivit avvisade från presskonferenser, och enskilda mediebolag har tidigare fått se sina ackrediteringar ifrågasatta. Men att nu stänga ute flera stora verksamheter samtidigt är en markant skärpning.

Frågan handlar ytterst om hur Vita huset förhåller sig till de medier som granskar makten. I en demokrati är journalistikens roll att ställa frågor, kontrollera uppgifter och ge medborgarna underlag för att bedöma politiska beslut. När stora nyhetsorganisationer inte längre får plats i rummet där presidenten träffar pressen, försvagas den insyn som allmänheten har rätt att kräva. Det handlar inte bara om enskilda journalister, utan om hela informationsflödet till medborgarna.

För mediebolagen själva är tillträdet till Vita huset av stor betydelse. Det ger tillgång till nyhetskällor, möjlighet att ställa direkta frågor och en position i den nationella nyhetsbevakningen. Att förlora en sådan position kan påverka både trovärdighet och räckvidd. I en tid när mediebranschen redan kämpar med vikande annonsintäkter och ändrade läsvanor, innebär ett sådant beslut dessutom en ekonomisk pålaga. Att inte kunna bevaka presidenten på plats innebär att redaktionerna tvingas förlita sig på sekundärkällor eller sända från andra håll, vilket ofta ger en sämre produkt.

Det finns historiska exempel på spänningar mellan presidenter och pressen. Richard Nixon hade ett ökänt dåligt förhållande till media, och många presidenter har försökt styra berättelsen genom att begränsa tillgången eller gynna vissa reportrar. Men formella uteslutningar av flera stora medier på en gång saknar i praktiken moderna motsvarigheter. Det är en åtgärd som ligger långt från de principer som vanligtvis styr Vita husets pressarbete, där ackreditering normalt sköts av reportrarnas egen organisation, White House Correspondents’ Association.

Den organisationen har ännu inte kommenterat beslutet offentligt. Däremot är reaktionen bland press- och yttrandefrihetsorganisationer inte svår att förutse. Den typen av åtgärder brukar mötas med krav på att principen om oberoende journalistik upprätthålls. Rättsliga processer kan också bli aktuella, eftersom frågan om tillträde till offentliga myndigheter i vissa fall har prövats i domstol. Det är dock oklart vilken juridisk väg som i så fall skulle vara framkomlig, eftersom Vita huset har ett visst utrymme att bestämma vilka som får vistas i byggnaden.

Det politiska spelet bakom beslutet går inte att bortse från. Trump har länge argumenterat för att stora medier är vinklade mot honom och att de inte representerar vanligt folk. Genom att stänga ute dem kan han vända sig direkt till sina väljare och samtidigt försvaga de kanaler som kritiskt granskar hans politik. Det är i linje med den mediebild han drivit sedan han klev in i politiken, men det innebär också att gränsen för vad som är acceptabelt i förhållandet mellan president och press flyttas.

För svensk del är nyheten ännu ett exempel på hur villkoren för journalistik skiljer sig åt mellan länder. I Sverige och övriga Norden är offentlighetsprincipen stark, och mediernas roll som granskare är grundlagsskyddad. I USA saknas motsvarande skydd, vilket gör att pressens rättigheter i högre grad är avhängiga av traditioner och praxis. När Vita huset nu bryter mot dessa traditioner sänder det signaler långt utanför Washington.

Samtidigt finns en risk att beslutet får en avkylande effekt på andra medier. Om stora bolag kan stängas ute, vad hindrar då att mindre kritiker blir nästa? Journalister kan börja självcensurera för att inte riskera tillträdet. Det vore en utveckling som gynnar ingen, varken allmänheten eller de medier som vill göra ett seriöst arbete.

Vad som händer härnäst är oklart. Kommer de utestängda medierna att överklaga? Kommer andra nyhetsorganisationer att visa solidaritet? Och framför allt: kommer presidenten att backa om trycket blir för hårt? Historien ger inga enkla svar, men en sak är säker – frågan om vem som får bevaka presidenten på nära håll är inte en intern angelägenhet för mediebranschen. Det är en fråga om demokratins funktionssätt.