Hundarna som arbetar vid den svenska gränsen är noga utvalda för sitt uppdrag. Till skillnad från många andra verksamheter har Tullverket inget storskaligt avelsaprogram för sina sökhundar. Istället rekryteras djuren från olika håll – från privatpersoner, jägare och andra myndigheter som tror sig ha en hund som skulle passa för tullarbete. Men vägen till att bli en godkänd tullhund är lång och krävande.

De hundar som slutligen får jobba med att söka igenom resväskor och fordon vid gränsen har passerat genom en mycket smal nålsöga. Anna-Karin Edström Lundemo, chef för Tullverkets hundenhet, förklarar att det finns specifika egenskaper som eftersöks hos de potentiella sökhundarna.

”De har ofta ett stort intresse för föremål och apportering, och de ska vara vänliga och socialt trygga”, säger hon.

Sanna Häll, som arbetar som instruktör vid enheten, fyller i med ytterligare kvaliteter som behövs. Hundarna ska vara lite bråkiga, lekfulla, ha energi och behöva stimulans. Det handlar om att hitta djur med rätt drivkraft och temperament för det krävande arbete som väntar.

När det gäller rasval är det ofta hundar som är inavlade för jakt som används. Labrador retrievers, springer spaniels och golden retrievers är vanliga, men det finns inga absoluta raskriterier. Storleken är dock viktig – hunden får varken vara för liten eller för stor. En för liten hund når inte överallt där det behövs, medan en för stor hund får svårt att ta sig fram i trånga utrymmen.

På Tullverkets webbplats finns information om vilka egenskaper myndigheten söker hos sina hundar. Hundägare som tror att de har ett lämpligt djur kan anmäla intresse för försäljning. De hundar som verkar intressanta får komma på ett lämplighetstest. De som klarar detta placeras sedan som så kallade ämnes­hundar hos en instruktör för vidare utvärdering.

Ett exempel är den tvååriga hunden Sting, vars fullständiga namn är Scottmoor Gundogs Singleton. Han visade sig vara lite för ivrig för att fungera som jakthund och har nu bott hos Sanna Häll i några månader för att utvärderas. Under träningen får han söka efter en tom patronhylsa, vilket är det första som sökhundarna tränas på.

Det hörs tydligt på det högljudda snusandet att Sting arbetar intensivt när han söker igenom de utlagda väskorna. Svansen viftar när han hittar den gömda hylsan, men i övrigt förblir han lugn. Detta lugna beteende är viktigt i det moderna tullarbetet.

”För länge sedan hade vi aktiv markering, nu jobbar vi med passiv. Hundarna stannar och står stilla. Det är en säkerhetsaspekt som minimerar risken för skador och att bevis förstörs. Och det är så mycket enklare för oss”, förklarar Sanna Häll.

När Sting hittar hylsan får han beröm och sin boll som belöning. Att arbeta med hundens naturliga förmågor och låta den behålla bollen är centralt i träningen, eftersom det också minskar stressnivåerna hos djuret.

Anna-Karin Edström Lundemos sjumånaders valp Castor var ursprungligen tänkt att bli räddningshund, men har nu precis börjat testa livet som sökhund. Han får nöja sig med att leta efter en leksak i det här skedet.

”Det här är bara femte gången han tränar. Han har inte varit så intresserad tidigare, utan har varit för liten och lat”, säger hon.

Nu får Castor träna sin kondition och motivation vid sökandet. En stor utmaning för tullhundarna är att mycket av det de söker igenom inte innehåller något de letar efter. Det är viktigt att hundarna inte tappar lusten trots detta.

”Det är en av de svåraste sakerna med jobbet, för det är så mycket tomma utrymmen”, konstaterar Sanna Häll.

Träningen börjar med själva söktekniken, sedan läggs mer och mer till. Grundpaletten är narkotika, vapen och ammunition, men det går också att lägga till sedlar. I dag har Tullverket två renodlade sedelspårhundar som specialiserat sig på att upptäcka stora mängder kontanter.

Hundarna ska inte bara lära sig att sniffa upp specifika saker korrekt, utan också att gallra och förfina sin förmåga. Om man tränar en sedelhund vill man till exempel inte att den reagerar på enskilda sedlar, utan på stora kvantiteter. Anna-Karin Edström Lundemo berättar om en bekant som tränade minhundar som fick tränas om eftersom de markerade varenda liten del i ett område där det fanns splitter överallt.

Belöning är grunden för all träning – korrekt beteende ska premieras. Beröm och möjligheten att hålla en älskad leksak i munnen räcker långt. Det ska fortsätta vara roligt även när träningen övergår till riktigt arbete.

”Om de inte tyckte att det var roligt att vara på jobbet skulle vi inte ha haft någon nytta av dem”, säger instruktörerna.

För Stings del pågår just nu en bedömning av huruvida han trivs med sökarbetet. Även om han gillar sin boll och vill söka efter den – gillar han att söka efter andra saker? Fungerar han i alla miljöer? Dessa frågor måste besvaras innan han eventuellt kan gå vidare.

När hundarna väl har bedömts som lämpliga överförs de till hundförare för att tränas tillsammans och så småningom godkännas som ett team. Bandet mellan hund och förare är unikt, bekräftar Sanna Häll.

”Det är ett sånt speciellt band. Till slut vet man vad den andre tänker. Och de är där för en hundra procent. Man blir så otroligt nära varandra.”

Enligt Tullverkets kriterier bedöms hundarna på flera punkter: social nyfikenhet, social självsäkerhet, miljöstabilitet, jakthug, bytesdrift och sökvilja. Den mest önskvärda åldern för hunden är mellan ett och två och ett halvt år. Tullverket letar efter lämpliga individer snarare än specifika raser, men använder mest så kallade jakthundsraser.

Även om Tullverket nyligen startat ett litet valpprogram i mindre skala, förlitar sig myndigheten fortfarande i huvudsak på externa källor för sina sökhundar. Det är en modell som fungerar, så länge det finns tillräckligt många hundägare som är villiga att erbjuda sina djur för detta viktiga samhällsuppdrag vid svenska gränsen.