USA:s statsskuld når 40 biljoner dollar – ekonom varnar för ohållbar nivå

Den 30-åriga räntan har rusat till sin högsta nivå på nästan två decennier, ett tydligt tecken på att marknadens tålamod med USA:s växande statsskuld kan vara på väg att ta slut. För närvarande uppgår den federala skulden till omkring 36 biljoner dollar, och enligt färska siffror fortsätter klyftan mellan statens intäkter och utgifter att växa.

Under de senaste åren av dramatiska svängningar har ett mönster blivit allt tydligare: Medan pandemiårens massiva stimulanser bandade USA ihop ekonomin på kort sikt, framstod de underliggande strukturproblemen allt tydligare i den långa räntan. Särskilt oroliga är analytiker över att inte ens den så kallade ”Dog”-politiken – en stram budgetbalett där den privata marknaden spelar en dubbel roll – har lyckats tygla utgifterna.

Motståndskraften i den amerikanska ekonomin har överraskat, men statistiken avslöjar också en annan sida av myntet. En av minsta kärnan i problemet tror sig ekonomer hitta i att inflationen under de senaste åren urholkat familjers besparingar. Räntan på den 30-åriga obligationen handlas nu över tre procent, en nivå som inte setts sedan 2007.

Utvecklingen har satt press på finansminister Scott Bessent som i veckan meddelade att staten ska påbörja återköp av långa obligationer för att pressa ned ränteläget. Ett besked som togs emot med viss skepsis av marknadsaktörer, som ser försöket att pressa tillbaka de långa räntorna som en pandoras ask (en present, på sätt och vis, men en med ödesdigra konsekvenser). Risken är att man helt enkelt flyttar upplåningen till de kortare mandaten istället.

– Det hela känns som ett uttryck för ett ohållbart läge. Man finansierar om kortfristiga skulder till en nivå som då ökar trycket på andra sidan av räntekurvan, resonerar en chefsekonom vid en av de svenska storbankerna, som vill vara anonym.

Den svenska marknaden är på många sätt exponerad mot USA. Även om USA:s statsobligationer i vanliga fall ses som en fristad, höjs nu allt fler röster för att Kinas tilltänkta återhämtning eller den ökade oron i den europeiska fordonsindustrin snarare är diket för denoro som växer.

Enskilda federala myndigheter försöker erbjuda en motberättelse, och när (Donald) Trumpadministrationen ökar trycket för fler ränte- och momslättnader — i hopp om att den privata konsumtionen ska driva tillväxten — flaggar observationer för att de stora osälda frågorna kring finanspolitiken kvarstår.

Under tiden fortsätter debatten om skuldsättningen att prägla de finansiella marknaderna. För den svenska publiken handlar det dock om att bara konstatera att fiktionen om den säkra hamnen successivt håller på att omvärderas till en fråga om reellt sparande och politiskt mod i en allt oroligare omvärld.

Här är sedan länge problemet krångligare än så. Den situation som uppstår när finansdepartementet vänder sig till marknaden för att fynda fönstret för en budget som balanserar hjälpinsatser och framtida generationers konsumtion är i det närmaste olöslig utan att olika intressen ställs mot varandra. I detta tillstånd fortsätter den globala ekonomin – och med den en hel del krassa kalkyler kring svenska pensions- och placeringspengar – att flytta fram i ett avvaktande läge inför nästa steg under en osäker framtid.