Anders Svensson: Ska årets val kallas för rödlinjevalet?

Två språkfrågor från läsare har fått experter att reda ut både kattrasnamn och verbformer. Den ena gäller varför katten heter norsk skogkatt utan foge-s. Den andra varför det heter ”jag har inte satt min fot” och inte ”har inte suttit”. Båda exemplen visar hur svenska språkbrukare förhåller sig till normer, grannspråk och ordbildningsmönster.

Malin undrar varför kattrasen formellt heter norsk skogkatt, trots att ett s känns naturligt i svenska. Ola Karlsson svarar att stavningen sannolikt är ett norskt lån. I norskan heter det skogkatt, och i sammansättningar som havkatt syns samma mönster. Norskan är dock inte konsekvent: skogbruk motsvarar svenska skogsbruk, medan skogsdyr motsvarar skogsdjur. I svenskan är foge-s nästan allenarådande i sammansättningar med skog, till exempel i skogsdunge, skogsväg och skogsarbetare.

Karlsson menar att foge-s i första hand är en ordbildningsfråga, inte en stavningsfråga. Det handlar om vad som känns naturligt när två ord fogas samman. Därför är det helt naturligt att försvenska rasnamnet till norsk skogskatt. Det är också den form som Svenska Akademiens ordlista anger. I ett medietextarkiv får Karlsson fler träffar på norsk skogskatt än på norsk skogkatt, vilket tyder på att allmänspråket rör sig bort från den formella rasbeteckningen.

Kattförbundet Sverak och Nationalencyklopedin använder alltså formen utan s. Sverak är Sveriges största kattförbund och sätter standarden för kattraser i landet, medan Nationalencyklopedin är ett av Sveriges ledande uppslagsverk. Men enligt Karlsson kan normkällor inte styra en allmänspråklig sammansättning med så vanliga ordled. Då väger ordbildningsmönster och faktisk användning tyngre.

Att officiella namn avviker från allmänspråket är inte ovanligt. Internationella rasstandarder och avelstraditioner kan bidra till att namn bevaras i en viss form. Men för de flesta språkbrukare är det inte rasregistret som avgör hur ordet används, utan hur det låter och skrivs i vardagen.

Den andra frågan kommer från Pia, som fastnat för uttrycket ”jag har inte satt min fot där sedan i onsdags”. Hon undrar varför det inte heter ”suttit”, eftersom man säger ”har inte druckit” och ”har inte sjungit”. Ingrid Olsson förklarar att det rör sig om två olika verb. Sitta böjs sitter, satt, suttit, medan sätta böjs sätter, satte, satt. I uttrycket handlar det om att sätta sin fot någonstans, alltså är ”har inte satt” korrekt.

Förvirringen är begriplig, eftersom formen satt förekommer i båda verben: som preteritum av sitta och som supinum av sätta. Men när man skiljer på verben blir mönstret tydligt. Liknande svårigheter finns i andra verbpar, till exempel ligga och lägga, där ”har legat” och ”har lagt” ofta blandas ihop. Det visar att svenska verbformer kan vara en utmaning även för vana språkbrukare.

Frågorna publiceras i samarbete med Språktidningen och Språkrådet. Språkrådet är en del av Institutet för språk och folkminnen och arbetar med språkvård och språkpolitik. På webbplatsen frageladan.isof.se finns en frågelåda där allmänheten kan söka efter tidigare svar. Att just sammansättningar och verbformer dyker upp är typiskt, eftersom det är områden där språkbrukare ofta är osäkra och där både historiska, dialektala och grannspråkliga influenser spelar in.

I takt med att allt mer text digitaliseras kan språkforskare följa faktisk användning i mediearkiv och andra stora textmaterial. Det ger ett bättre underlag än att enbart lita på fastställda normer. Den norska påverkan på svenskan är särskilt synlig i ord som rör natur och djur, men frågan om skogkatt eller skogskatt handlar i grunden om hur etablerade ordbildningsmönster tar sig uttryck i vardagsspråket. Samtidigt visar verbdiskussionen att grammatiska former inte alltid följer intuitionen.