När den borgerliga sidan förlorade regeringsmakten i årets val var ett av de första tecknen på uppbrott tydligt redan under den eftervalsanalys som hölls på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro.
På scen fanns flera av de personer som varit centrala i arbetet med att sammanfoga den svenska borgerligheten med Sverigedemokraterna: förre Timbrochefen Markus Uvell, Expressens politiske redaktör Patrik Kronqvist samt Adam Danieli, chef för tankesmedjans idéarbete. Tillsammans med Johanna Grönbäck från Timbro förlag utgjorde de en panel som – trots att de alla varit drivande i Tidösamarbetet – nu markerade distans till SD.
Uvell pekade på det problematiska i att moderata ministrar numera låter som sverigedemokrater, medan Kronqvist framhöll att regeringspartierna misslyckats med att nå mittenväljare. Båda iakttagelserna är anmärkningsvärda med tanke på att samma personer under de senaste fyra åren försvarat det samarbete som nu kritiseras.
Tidöregeringen – som bestått av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – bildades efter valet 2022. Samarbetet har präglats av en uttalad strävan att föra en stramare migrationspolitik, och i flera fall har regeringspartierna anammat SD:s retorik i frågor som rör invandring och integration.
Det har fått konsekvenser för partiernas egna profilfrågor. Inom klimatområdet formulerade både Moderaterna och Liberalerna före valet 2022 en framåtblickande politik med tydliga ambitioner för elektrifieringen. Efter valet lade partierna sig platt för den bensinpopulism som SD förespråkat. Utvecklingen har inneburit att Sverige i dag har hälften så stor andel elbilar som Danmark och en fjärdedel så stor andel som Norge – en utveckling som få borgerliga politiker förutspått eller önskat.
Även migrationspolitiken har blivit ett avtryck för Tidösamarbetets ideologiska förskjutning. Centerns Niels Paarup-Petersen konstaterade i en debatt i Agenda kort före valet att Kristdemokraterna splittrat barnfamiljer, att Moderaterna utvisat människor som arbetat och skött sig, och att Liberalerna utvisat studenter. Paarup-Petersen menade att ingen av dessa åtgärder ligger i linje med vad de tre partierna historiskt har företrätt.
Den svenska borgerligheten har inte tidigare kännetecknats av den förljugna nostalgi som präglat SD:s politiska projekt. Såväl liberaler som konservativa har traditionellt blickat framåt med nyfikenhet och optimism, snarare än drömt sig tillbaka till ett idealiserat förflutet. Ulf Kristerssons beslut att veckan före valet lansera det Trump-inspirerade slagordet ”Make Sweden great again” markerade därför ett brott med den borgerliga traditionen.
Nu står borgerligheten inför ett vägval. Den ena vägen innebär att partierna bryter upp från relationen med SD och åter börjar formulera en politik utifrån sina egna idéer och värderingar. Den andra vägen innebär att partierna fortsätter förskjutningen högerut, i tron att de svenska väljarna i grunden sympatiserar med den retorik som dominerar i sociala medier.
För Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – som alla backade i valet – står mycket på spel. Hur relationen till Sverigedemokraterna hanteras de kommande åren kommer sannolikt att bli avgörande för partiernas trovärdighet och för möjligheten att åter nå väljare i mitten.
Frågan är inte längre om borgerligheten ska förändra sin strategi, utan hur. Den borgerliga väljarkåren har historiskt uppskattat en politik som förenar ekonomiska reformer med socialt ansvarstagande. Om partierna ska kunna återvinna förtroendet efter Tidöeran krävs sannolikt en återgång till en politik som både är trovärdig i sak och som kan mobilisera stöd utanför den egna kärnan.
Valet 2026 blir därmed inte bara en fråga om regeringsmakt, utan också om vilken identitet den svenska borgerligheten ska ha framöver.
