Ledare: Varför blundar politiker för den här dyrköpta, danska läxan?

Regeringens bidragsreformer riskerar att upprepa Danmarks misstag

Under 2000-talet genomförde Danmark två omfattande sänkningar av bidragsnivåerna med det uttalade målet att få fler människor, särskilt invandrare, i arbete. Nu planerar den svenska regeringen liknande reformer med samma motivering, men utan att verka ta hänsyn till de forskningsresultat som visar på allvarliga negativa konsekvenser av den danska modellen.

Forskning kring effekterna av Danmarks bidragsreformer visar en komplex bild. Utredningen om stärkta drivkrafter för arbete konstaterar att Danmarks sänkta ekonomiska stöd visserligen gav vissa kortsiktiga positiva effekter på sysselsättningen, men att de långsiktiga resultaten uteblev.

Forskningsinstitutet IFAU har i sitt remissvar till utredningen tydligt belyst de negativa följderna. De pekar särskilt på försämrad utbildningsnivå bland barn och negativa långsiktiga sysselsättningsutfall. För de familjer där föräldrarna inte lyckades få jobb blev situationen betydligt svårare – fattigdomen ökade.

Ett särskilt oroande mönster är att många barn tvingades avbryta sin utbildning efter grundskolan för att börja arbeta och bidra till familjens försörjning. Denna utveckling riskerar att cementera utanförskap över generationsgränser, tvärtemot reformernas ursprungliga syfte.

Ännu mer alarmerande är forskningsresultat som visar att kriminaliteten ökade efter bidragsreformerna i Danmark. IFAU påpekar i sin remiss att särskilt bland tonåringar som invandrat till Danmark kunde man se en ökning av våldsbrott efter att bidragen sänktes. De hänvisar även till forskning från Schweiz som visar att högre bidragsnivåer korrelerade med lägre brottslighet.

Trots dessa tydliga varningssignaler väljer den svenska regeringen att gå vidare med sina planer på bidragssänkningar. Detta sker i en tid då Sverige redan brottas med omfattande gängkriminalitet och våldsbrott – problem som enligt forskningsresultaten alltså riskerar att förvärras av de föreslagna reformerna.

Vid presskonferensen där de svenska reformerna presenterades sade arbetsmarknadsminister Johan Britz (L): ”Den största kostnaden för bidragsberoende bärs inte av statsbudgeten, den bärs av de barn och de familjer som fastnar i långvarigt utanförskap”. Uttalandet är i grunden korrekt, men paradoxalt nog är det just dessa barn och familjer som riskerar att drabbas hårdast av regeringens politik.

Den verkliga kostnaden för bidragsreformen kan bli särskilt hög för barnen i de familjer som hamnar i djupare fattigdom utan att föräldrarnas möjligheter till arbete förbättras. Detta kan leda till sämre skolresultat, avbruten utbildning och i värsta fall ökad kriminalitet – faktorer som alla bidrar till långsiktigt utanförskap.

Situationen väcker frågor om regeringens beslutsprocess och vilken vikt man lägger vid forskningsbaserad kunskap. När omfattande forskning visar på problematiska effekter av en viss politik, och experter inom området uttryckligen varnar för konsekvenserna, är det anmärkningsvärt att regeringen ändå väljer att gå vidare med liknande reformer.

Sveriges och Danmarks samhällsstruktur har många likheter, vilket gör jämförelser mellan länderna relevanta. Det finns därför goda skäl att ta de danska erfarenheterna på allvar. Samtidigt bör det noteras att länderna inte är identiska, och att specifika kontextuella faktorer kan påverka utfallen av liknande politiska åtgärder.

För ett samhälle som redan brottas med omfattande integrationsproblem och växande kriminalitet framstår det som riskabelt att genomföra reformer som, enligt tillgänglig forskning, kan förvärra båda dessa utmaningar. Den kortsiktiga ekonomiska vinsten för statsbudgeten kan snabbt ätas upp av långsiktiga sociala kostnader och ökade utgifter för rättsväsende och kriminalvård.

I en tid när evidensbaserad politik ofta lyfts fram som ett ideal är det anmärkningsvärt att regeringen i en av Sveriges mest angelägna samhällsfrågor tycks välja att bortse från den evidens som faktiskt finns. Den danska erfarenheten borde fungera som en varningsklocka, inte som en modell att imitera.