På lätt ironisk prosa tar Strömberg och Nilsson med sig läsarna tillbaka till åren med Tidö

En ny bok skildrar hur Tidöavtalet kom till och hur regeringsunderlaget har fungerat under de första åren. I ”L’amour toujours. Berättelsen om Tidö” följer journalisterna Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson det politiska händelseförloppet bakom stängda dörrar. Boken bygger på 419 intervjuer med 193 personer, bland dem partiledare, statsråd, statssekreterare, diplomater och tjänstemän. Intervjuerna gjordes enligt uppgift oftast som anonyma bakgrundssamtal.

Boken ges ut av Albert Bonniers förlag och är skriven av två välkända medarbetare på Svenska Dagbladet. De har följt hela regeringstiden, både på resor och i riksdagen. Tidigare gav de ut ”Högt över havet” om Sveriges Natointräde, och i den nya boken används en liknande berättarteknik med närgångna scener och historiska utblickar.

I en valrörelse som av många uppfattades som ovanligt innehållslös var det delvis satiriska inslag som väckte debatt. Tecknaruppropets bok ”Historien om Sverige. Tidötiden 2022–2026” drev med regeringen i kapitel med rubriker som ”Tukta”, ”Porta” och ”Sabba”. Den nya reportageboken ger en betydligt mer dokumenterad bild av samma period.

Det politiska läget efter valet 2022 var allt annat än enkelt. Centerns Annie Lööf hade vägrat samarbeta med Sverigedemokraterna och hamnat i högerns skottlinje. Liberalerna var tveksamma till ett samarbete med SD. Kristdemokraternas Ebba Busch ville bilda regering utan Liberalerna, men det satte sig Ulf Kristersson emot. Med 103 mandat för Moderaterna och 73 för SD blev ett avtal nödvändigt. SD fick stort inflytande utan att sitta i regeringen.

Tidöavtalet presenterades i riksdagen i oktober 2022 och blev grunden för Kristerssons regering. Avtalet omfattar bland annat migrationspolitik, rättspolitik, klimat, skola och välfärd. SD ingår inte i regeringen men sitter i samarbetskommittén, vilket ger partiet direkt inflytande över den förda politiken. Det upplägget är unikt i svensk parlamentarisk historia.

Tidö slott, Axel Oxenstiernas gamla egendom, blev ramen för förhandlingarna. Enligt författarna började förhandlingarna i en kylig atmosfär, med kriser och stängda dörrar. Men när kvällen kom och whiskyn ställdes fram vid brasan tinade stämningen. En vändpunkt kom när Elisabeth Svantesson ersatte Tobias Billström som Moderaternas förhandlare. Därefter gick samtalen lättare, enligt boken.

Boken beskriver partikulturer som kolliderade. Sverigedemokraterna gick enligt författarna alltid ut hårt och krävde omedelbara resultat. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna var mer vana vid kompromisser. Samordningskansliet fick den otacksamma uppgiften att tolka Tidöavtalets luddiga skrivningar och avvärja kriser. Kemin mellan Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson var svag. Det var i stället Ebba Busch som drog in SD i värmen när Kristersson tvekade, enligt boken.

De mest uppmärksammade avsnitten handlar om rätts- och migrationspolitiken. Justitieminister Gunnar Strömmer skildras som en jurist som gick SD långt till mötes och lät liberala principer hamna i papperskorgen. Flera tunga remissinstanser var kritiska mot politiken. Till slut blev den svår att försvara, inte minst efter att skötsamma tonåringar utvisades trots massiva folkliga protester. Författarna beskriver det som en av de punkter där regeringens handlingsutrymme minskade.

Boken sätter in händelserna i en bredare politisk utveckling. Tidöavtalet är inte bara ett avtal mellan fyra partier, utan också uttryck för ett mer splittrat parlamentariskt landskap. Med SD:s stöd kan en borgerlig regering styra, men priset är att migrations-, klimat- och välfärdspolitiken förändras i en riktning som Sverige inte sett i modern tid.

En invändning som förts fram är att författarna citerar repliker som de omöjligen kan ha hört. Det gör texten läsvärd, men sänker i viss mån trovärdigheten. Ändå ger boken en av de mest initierade och samtidigt underhållande skildringarna av tidötiden.

Boken avslutas med Jimmie Åkessons replik: ”Det kommer fler val. Jag siktar på posten som statsminister 2030.” Den meningen sammanfattar det långsiktiga spelet: Tidöavtalet var inte bara en lösning för en mandatperiod, utan också ett steg i en längre maktkamp.