Stora skillnader i kulturbudget mellan kommunerna

Den statliga kulturfinansieringen minskar till historiskt låga nivåer

Statens andel av Sveriges kulturfinansiering har halverats till den lägsta nivån på två decennier, enligt en ny rapport från fackförbundet DIK. Rapporten visar ett tydligt skifte där kommunerna nu får bära en allt större del av kulturens ekonomiska börda.

Efter pandemins tillfälliga krispaket har den statliga kulturfinansieringen minskat drastiskt. Enligt beräkningar från Magasin K kommer kulturbudgetens andel av statens utgifter att sjunka till endast 0,62 procent år 2026.

– Det är ett historiskt skifte, skulle jag vilja påstå, där den statliga finansieringen under den här regeringen har störtdykt, säger DIK:s förbundsordförande Anna Troberg.

Även om kulturbudgeten rent faktiskt har ökat något sedan 2011 räknat i fasta priser, menar Troberg att det ändå pågår en urholkning av kulturfinansiering från statligt håll. Kommunerna står nu för den högsta uppmätta andelen av kultursektorns finansiering under hela den period som undersökts.

Denna förskjutning får allvarliga konsekvenser, enligt Troberg. När kommunerna tvingas ta ett allt större ekonomiskt ansvar, uppstår betydande skillnader mellan olika delar av landet. Många kommuner har inte de ekonomiska muskler som krävs för att upprätthålla långsiktiga kultursatsningar som bibliotek, kulturskola och museer.

– När regeringen abdikerar från sitt ansvar på det statliga planet ser vi i den här undersökningen att regioner och kommuner har väldigt svårt att fånga upp tappet, säger Troberg.

Rapporten avslöjar tydliga geografiska skillnader i kulturfinansieringen. Särskilt iögonfallande är kontrasterna mellan närliggande kommuner. Exempelvis avsätter Umeå och Vilhelmina i Västerbotten vitt skilda andelar av sina kommunala budgetar till kultur – där Umeå ligger i topp i landet medan Vilhelmina placerar sig i botten.

Detta mönster speglar en bredare trend där norrländska glesbygdskommuner generellt har lägre kulturbudgetar. Situationen i Vilhelmina illustrerar de utmaningar som många mindre kommuner står inför när statens stöd minskar.

Mikael Östberg, ordförande i kommunfullmäktige i Vilhelmina, bekräftar problematiken. Han förklarar att kommunens begränsade resurser främst måste prioriteras till kärnverksamheter som skola och omsorg. Kulturen kommer ofta i andra hand när ekonomin är ansträngd.

– Om staten fortsätter att dela ut bidrag som de gör i dag så påverkar det kulturen i alla små glesbygdskommuner. Särskilt kultur för unga blir då för dyr att bedriva, säger han.

Utvecklingen väcker frågor om kulturpolitikens framtid i Sverige. Det historiska samförståndet om statens betydande roll i att garantera ett rikt kulturliv i hela landet tycks vara under omprövning. Konsekvenserna kan bli särskilt kännbara i mindre kommuner med svagare skattekraft.

Situationen speglar en bredare trend där ansvaret för välfärdstjänster i ökande grad decentraliseras. För kultursektorns del innebär detta att tillgången till kulturupplevelser och kulturutövande allt mer kommer att bero på var i landet man bor.

Experter på kulturpolitik varnar för att denna utveckling kan förstärka redan existerande klyftor mellan stad och landsbygd, mellan resursstarka och resurssvaga kommuner. Långsiktigt kan det också påverka kulturarbetares arbetsmarknad och möjligheter att verka utanför storstadsområdena.

DIK:s rapport kommer sannolikt att bli ett viktigt inlägg i debatten om kulturens finansiering och vilken roll staten bör spela för att säkerställa ett rikt och tillgängligt kulturliv i hela Sverige.