Susanne Nyström: För tio år sedan begick Moderaterna en dödssynd – utan att någon märkte det

Flyktingkrisen 2015 och det politiska efterspelet – vad missade vi?

För tio år sedan genomgick Sverige en av de mest omvälvande perioderna i modern tid. Flyktingkrisen 2015 förändrade inte bara det svenska samhället utan också det politiska landskapet. Men medan mycket fokus har lagts på vad som hände under krisen, är det nu dags att rikta uppmärksamheten mot det som inte hände – och de politiska konsekvenser som få uppmärksammade när de utspelade sig.

Moderaterna, som länge fungerat som Sveriges främsta högerparti, genomgick under denna period en omvälvande förändring som få observatörer noterade i realtid. Partiet, som tidigare stått för en tydlig konservativ linje med fokus på ekonomisk stabilitet, övergav delar av sin traditionella roll i det svenska politiska landskapet.

I skuggan av flyktingkrisen och den efterföljande politiska turbulensen skedde ett skifte som inte fick den uppmärksamhet det förtjänade. Moderaterna började ompositionera sig, delvis som svar på Sverigedemokraternas växande inflytande, delvis som en reaktion på allmänhetens förändrade syn på invandring och integration.

Detta skifte innebar att partiet rörde sig bort från sin traditionella roll som förvaltare av konservativa värderingar med fokus på ekonomisk stabilitet. Istället omfamnade man en mer identitetspolitisk linje med invandring och kriminalitet som huvudfrågor – områden där Sverigedemokraterna tidigare dominerat samtalet.

Denna förändring var inte bara en taktisk manöver utan representerade också ett fundamentalt skifte i svensk högerpolitik. Moderaternas traditionella väljare, som tidigare värdesatt ekonomisk stabilitet och ansvarstagande, fick se sitt parti omprioritera sina hjärtefrågor.

Samtidigt skedde en gradvis förändring i den politiska retoriken. Medan den tidigare präglats av ekonomiska termer och förvaltningsfrågor, blev tonen nu hårdare och mer konfrontativ, särskilt i frågor rörande integration och brottslighet.

De senaste tio åren har också präglats av förändrade allianser. Moderaterna, som tidigare stått i spetsen för den borgerliga alliansen, tvingades omvärdera sina samarbeten. Den tidigare fasta övertygelsen om att inte samarbeta med Sverigedemokraterna övergavs gradvis, vilket ledde till en omritning av den politiska kartan.

Detta har inte skett utan konsekvenser. Polariseringen i svensk politik har ökat markant, och tidigare stabila politiska samarbeten har ersatts av mer volatila koalitioner. Förtroendet för traditionella partier har minskat, medan populistiska strömningar har vunnit mark.

Vad som nu framträder tydligt, men som länge förblev ouppmärksammat, är hur denna ompositionering skapade ett vakuum i svensk politik. Den traditionella högerrösten, som stod för ekonomisk konservatism och ansvarsfull förvaltning, tystnade gradvis utan att någon omedelbart noterade förändringen.

Denna utveckling speglar en bredare europeisk trend där traditionella högerpartier i många länder har förändrat sin politiska inriktning som svar på framväxten av högerpopulistiska rörelser. Från Frankrike till Italien har etablerade konservativa partier brottats med frågan om hur man ska förhålla sig till nya politiska krafter på högerkanten.

För svenska väljare har denna förändring inneburit färre tydliga alternativ. De som tidigare röstat på Moderaterna för deras ekonomiska politik har ställts inför ett parti som alltmer fokuserar på andra frågor. Detta har skapat ett komplext politiskt landskap där traditionella höger-vänster-frågor har fått konkurrens av nya konfliktlinjer.

Tio år efter flyktingkrisen är det därför dags att bredda analysen. Vi behöver inte bara diskutera vad som hände under 2015 utan också de långsiktiga konsekvenserna av politiska förändringar som skedde i det tysta – förändringar som fundamentalt har omformat det svenska politiska landskapet.

Det är först när vi förstår dessa underliggande skiften som vi kan få en helhetsbild av den politiska utvecklingen i Sverige. En utveckling som inte bara handlar om specifika händelser utan om grundläggande förändringar i partiernas roller, väljarnas förväntningar och det politiska samtalets natur.

För framtiden står svenska väljare inför frågan om hur det politiska landskapet ska utvecklas. Kommer vi se en återgång till mer traditionella partiprofiler, eller är den nuvarande utvecklingen början på en permanent förändring av svensk politik? Svaren på dessa frågor kommer att forma vårt samhälle långt bortom den kris som utlöste förändringarna.