Susanne Nyström: Ska vi verkligen ha statsministerdueller mellan S och M?

I SVT:s program ”Statsministermötet” har tittarna fått ställa frågor direkt till statsminister Ulf Kristersson och Magdalena Andersson, partiledare för Socialdemokraterna. I den sändning som ägde rum den 9 september handlade samtalen om allt från karensavdrag och bensinpriser till lantbrukets villkor och stöd till brottsoffer. Statsministern och oppositionsledaren svarade båda med raka och begripliga svar, men när en tittare bytte spår och frågade hur många ministerposter Sverigedemokraterna skulle få i en regering ledd av Kristersson, blev svaret betydligt mer svårfångat.

Kristersson avböjde att ange en siffra med hänvisning till att han inte förhandlar ministerposter före valet. Givet Sverigedemokraternas storlek har frågan ändå varit svår att släppa. En vanlig uppskattning är att partiet skulle kräva någonstans mellan åtta och tolv ministerposter om det ska sitta i en regering. Att frågan överhuvudtaget ställs visar hur långt ifrån ett tvåpartisystem svensk politik befinner sig.

Bilden av ett statsministerval där vinnaren formar regeringen stämmer alltså dåligt med verkligheten. I den senaste mätningen från DN/Ipsos får Moderaterna drygt 17 procent, medan Socialdemokraterna landar på cirka 27. Inget av de två sidorna har en egen majoritet, och flera partiledare lär ha en given plats i de förhandlingar som följer efter valet. För Kristerssons del innebär läget också att han inte leder det största partiet på sin sida; i flera mätningar är Sverigedemokraterna större än Moderaterna.

Kristersson har styrt med stöd av Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna genom Tidöavtalet, men avtalet är inte ett gemensamt valmanifest. Partierna har behållit sina skilda profilfrågor, och under mandatperioden har samarbetet varit långt ifrån friktionsfritt. Det är ett mönster som lär fortsätta om samarbetet får förnyat förtroende.

Det är därför inte främst Kristersson man ska lyssna på för att förstå hur en framtida borgerlig regering skulle styra, utan Jimmie Åkesson. SD-ledaren har haft ett starkt inflytande under de senaste fyra åren, inte minst i migrationspolitiken, och vid en valseger har partiet uttalat att migrationspolitiken ska hanteras av SD. Det är en ordning som sällan ryms i ett tv-program.

Under utfrågningen tog Kristersson upp tonårsutvisningarna som ett exempel på politik som inte blivit som han velat. Han kom inte in på att Sverigedemokraterna velat gå betydligt längre och driva beslut som riskerar att utvisa många fler som bott i Sverige under lång tid. Sådana underliggande konflikter tenderar att försvinna i ett format där två partiledare snabbt ska hinna svara på breda tittarfrågor.

Magdalena Andersson har, till skillnad från Kristersson, inte gett sken av att företräda ett sammansvetsat lag. Socialdemokraterna har upprepat markerat avstånd till Vänsterpartiet, som partiet menar rör sig i fel riktning. Ändå är Vänsterpartiet en viktig del av det rödgröna underlaget: dess mandat kan bli avgörande för om en socialdemokratisk regering överhuvudtaget kan bildas. Andersson måste med andra ord hantera ett betydligt mer spretigt parlamentariskt läge än vad som syns i debatten.

Att Socialdemokraterna har valt att kalla tisdagens debatt i Aktuellt mellan Andersson och Åkesson för en ”statsministerduell” är därför belysande. Åkesson formellt kandiderar inte till statsministerposten, och har sagt att han inte är aktuell förrän 2030. Ändå signalerar beteckningen att SD-ledaren i praktiken uppfattas som en central aktör i regeringsfrågan.

Om opinionsmätningarna står sig och Tidöpartierna får färre mandat än oppositionen, pekar mycket på ett samarbete över blockgränsen. En sådan regeringsbildning skulle kräva kompromisser på flera av de mest polariserade politikområdena, och är långt ifrån självklar. Men i ett parlamentariskt läge där inget block har egen majoritet kan det vara det enda realistiska alternativet. Det är en komplexitet som inte ryms i ett statsministermöte, och de tv-sända utfrågningarna ger därmed en ofullständig bild av hur nästa regering faktiskt kan komma att formas.