Tomas Ramberg: Andersson biter i det sura äpplet

Riksdagens talman Andreas Norlén har gett Magdalena Andersson i uppdrag att försöka bilda regering. Socialdemokraternas ledare går därmed till en statsministeromröstning under de närmaste dagarna. De flesta bedömare räknar med att hon förlorar det första försöket, men det betyder inte att regeringsfrågan är avgjord. Tvärtom kan processen bli utdragen och tvinga fram nya uppgörelser innan Sverige får en ny regering.

Vägen är inte ovanlig i svensk politik. Efter valet 2018 fälldes Stefan Löfven i en första statsministeromröstning, förlorade en andra och vann först i den tredje. Även Ulf Kristersson har getts en chans i den pågående processen, och den förlorade han. Ingenting hindrar heller talmannen från att låta samma kandidat prövas flera gånger i rad. Det har skett tidigare och kan ske igen.

Det enda som ytterst styr regeringsbildningen är mandatfördelningen i riksdagen. En statsministerkandidat behöver inte ha en majoritet i ryggen, men får inte ha en majoritet emot sig. Med 349 ledamöter räcker det att färre än 175 röstar nej. Det gör parlamentet känsligt för varje parti som överväger att byta sida eller lägga ner rösten. Så länge inget parti gör det ligger blocken fastlåsta. Det är mot den bakgrunden Magdalena Andersson nu tvingas fram som kandidat.

Uppgiften för Andersson är att försöka få ihop en regering som tål en omröstning. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet har tillsammans en grund att stå på, men de är inte överens om den ekonomiska politiken. Centerpartiet har under hela processen hållit fast vid idén om en mittenregering och vill ha inflytande över budgetpolitiken. Vänsterpartiet har egna krav och har dessutom visat att man inte är beredd att ge bort sitt stöd gratis. Inget av partierna har något att vinna på att släppa sina viktigaste krav redan i början. Då förlorar man både trovärdighet och förhandlingskraft.

Nyckeln är Centerpartiet. Partiet har hamnat i en vågmästarroll och kan avgöra vilken regering Sverige får. Samtidigt saknas det parlamentariska förutsättningar för den mittenregering som Centern helst vill se. Det är den slutsatsen Centerpartiets förhandlare Camilla Thand Ringqvist nu måste förhålla sig till. Frågan är om Centerpartiet till slut väljer att stödja en socialdemokratisk regering, lägga ner rösterna eller riskera att Ulf Kristersson får en ny chans.

Den 12 oktober ska Andersson rapportera till talmannen om hur förhandlingarna går. Om hon inte kan visa framsteg blir hon sannolikt nedröstad i riksdagen några dagar senare. Hon måste ändå tala om vilka partier hon tänker regera med. I nuläget finns inget färdigt regeringsalternativ. Utan en överenskommelse talar mycket för att Andersson föreslår en socialdemokratisk enpartiregering eller en regering med Miljöpartiet. I båda fallen lär riksdagen säga nej.

Men även ett nej kan föra processen framåt. Varje omröstning ökar pressen på de partier som vill se en rödgrön regering och tvingar fram nya samtal. De rödgröna partierna kan inte säga nej hur länge som helst utan att visa vad de vill i stället. Förlorar Andersson är det inte slutet på hennes väg, utan startskottet för en intensivare fas av förhandlingar.

Den regering som till slut bildas ska lägga fram en budget och styra landet i fyra år. Det är därför regeringsbildningen inte bara handlar om ministerposter, utan om vilken politik Sverige ska få. För väljarna kan turerna framstå som svåra att följa, men de hör till det parlamentariska systemet. Det man inte har i huvudet före valet får man ha i benen efter valet – just nu märks det i förhandlingsrummen.