Tomas Ramberg: Hur många utvisningar tål Sverige?

I Sveriges politiska landskap har invandringsfrågan länge varit en dominerande kraft. Under mer än ett decennium har den format politiska skiljelinjer och strategier, först som en kulturell vattendelare och senare genom drastiska policyförändringar från nästan alla politiska partier.

Under de senaste åren har den svenska migrationspolitiken genomgått en markant förändring. Från att ha varit en fråga som huvudsakligen drevs av liberaler och vänsterorienterade som en motvikt mot högernationalism, har den utvecklats till ett område där samtliga partier utom Sverigedemokraterna genomfört betydande kursändringar. Dessa förändringar omfattar inte bara minskning av invandringen, utan även hur man talar om invandrare, kultur och kriminalitet.

Ett nytt fenomen har dock börjat framträda i den offentliga debatten. Bakom statistik och systemperspektiv syns nu individerna tydligare. Personliga öden lyfts fram – vårdpersonal som lämnar luckor i sjukvården, tonåringar som separeras från sina familjer, och grannar som tvingas lämna landet. Det som på systemnivå framställs som nödvändiga åtgärder blir ofta uppmärksammade skandaler när individuella konsekvenser blir synliga.

Regeringen Kristersson har länge betraktat migrationsfrågan som en politisk styrka inför kommande val. Tidöpartierna har gynnats av en stabil opinion som förespråkar en restriktiv invandringspolitik. Statsministern framhåller ofta stolt att Sverige under hans ledning har rekordlåg asylinvandring.

En central del i högersidans valstrategi har varit att framställa oppositionsledaren Magdalena Andersson som opålitlig i migrationsfrågan, särskilt med tanke på hennes samarbete med Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet, som alla i varierande grad förespråkar en liberalare invandringspolitik.

Den senaste tidens händelser har givit bränsle åt denna kritik. Först visade oppositionen upp sin splittring när V, C och MP krävde stopp för tonårsutvisningarna utan att få med sig Socialdemokraterna. När S sedan svängde i frågan efter växande opinionstryck, tycktes det bekräfta högerns påståenden om Anderssons bristande stabilitet i migrationspolitiken. Statsminister Kristersson avvisade prompt det socialdemokratiska kravet att pausa utvisningarna.

Debatten är dock långt ifrån över. Fram till valet kommer media sannolikt att fortsätta rapportera om människor som drabbas negativt av migrationssystemet, vilket kommer att sätta den socialdemokratiska ledningens motståndskraft mot humanitär kritik på prov upprepade gånger.

Men även regeringssidan uppvisar sprickor. Både Liberalernas Simona Mohamsson och Kristdemokraternas Ebba Busch har visat känslighet för kritiken. Inom KD finns fortfarande ett kyrkligt engagemang för flyktingfrågor, och Liberalerna befinner sig i ett opinionsläge som gör partiet mottagligt för plötsliga opinionsstormar.

Hittills har varken KD eller L tagit någon verklig konflikt med sina Tidökollegor utan begränsat sig till verbala markeringar. Bakom orden är Tidöpartiernas budskap fortfarande detsamma: att överväga förslaget om en ”ventil” i systemet som för närvarande bereds i regeringskansliet.

För Moderaterna är det av yttersta vikt att både Mohamsson och Busch fortsätter att nöja sig med ord snarare än att kräva konkreta åtgärder som skulle kunna störa regeringssamarbetet.

Situationen komplicerades ytterligare när Jimmie Åkesson nyligen meddelade att högerpartierna är oeniga om att riva upp permanenta uppehållstillstånd, något som enligt Åkesson är centralt för Sverigedemokraterna. Detta representerar en betydande utmaning för statsministern, eftersom en splittrad högersida i invandringsfrågan skulle kunna underminera en central del av Kristerssons valstrategi.

Om Tidöpartierna inte lyckas visa en enad front i migrationsfrågan fram till valet, riskerar en av regeringens mest framträdande politiska tillgångar att förlora sin kraft som väljarmagnet, vilket skulle kunna få långtgående konsekvenser för maktbalansen i svensk politik.