Tomas Ramberg: Inte konstigt att Andersson knorrar

De senaste opinionsmätningarna indikerar att Tidöpartierna har lyckats återerövra en del av de väljare som tidigare övervägt att avstå från att rösta. Det handlar främst om personer med borgerlig sympati som inte känt sig entusiastiska inför högerblocket, men som nu tycks mobiliseras av den pågående valrörelsen. Detta har lett till att gapet gentemot de rödgröna har minskat, även om oppositionen fortfarande behåller ett betydande övertag i mätningarna.

Trots att oppositionen ser ut att ha ett fortsatt övertag i kampen om regeringsmakten, finns det flera delmatcher som kommer att vara avgörande när valutgången ska avgöras. För Socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson handlar det inte enbart om partiets eget valresultat. En tillbakagång för S skulle förvisso vara en prestigeförlust, men en minst lika viktig fråga är vart de förlorade väljarna tar vägen. Enligt färska siffror från DN/Ipsos tyder mycket på att S-väljare i första hand rör sig vänsterut, mot Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Detta kan delvis beskrivas som en kalkylerad förlust. Socialdemokraterna har medvetet positionerat sig för att locka liberala väljare som oroas av utsikten till en regering med Sverigedemokraterna i framträdande roll, men som samtidigt är tveksamma till vänsterpolitik. Anderssons strategi har tydligt varit att göra valet till en folkomröstning om SD:s regeringsduglighet. Frågan är dock vilka konsekvenser vänstertappet får för vilken politik hon kan föra efter valet.

Om Vänsterpartiet och Miljöpartiet växer och blir större än Centern, talar mycket för att Andersson kommer att tvingas acceptera dem i en regeringskonstellation. Det skulle i sin tur skapa en betydande huvudvärk, inte minst i relation till Centern. Centerpartiets ledning har inte bara bundit sig vid hårda löften om att inte släppa fram Vänsterpartiet till politiskt inflytande. Partiet har även markerat tydligt mot flera av Anderssons viktigaste vallöften, däribland förslaget om att avskaffa karensavdraget och att införa vinstförbud i välfärden.

Att finna en lösning som kan rädda ansiktet på Centern utan att helt tömma den socialdemokratiska politiken på innehåll kräver både politisk finess och uppfinningsrikedom. Framför allt handlar det om att vara beredd på betydande eftergifter. Centern lär kräva gehör för skattesänkningar riktade mot företag och förbättrade villkor för skogsägare, krav som inte bara skaver mot S-politiken utan i ännu högre grad mot Vänsterpartiets och Miljöpartiets ståndpunkter.

Magdalena Anderssons frustration över de många röda linjerna är därför inte svår att förstå. Den politiska verkligheten efter valet kan komma att kräva en komplex balansakt där hon måste väga olika intressen mot varandra. Frågan om regeringsbildning blir således inte enbart en fråga om mandatfördelning, utan också om hur de olika partiernas krav och löften ska kunna förenas i en gemensam politik.

Sett ur ett bredare perspektiv speglar denna situation en växande trend inom svensk politik där blockgränserna blir alltmer flytande och där enskilda partiers positioner får allt större betydelse för regeringsunderlagets sammansättning. Valet handlar därmed inte bara om vilket block som får flest röster, utan också om vilka allianser som är möjliga att bygga i en alltmer fragmenterad politisk miljö. Utgången kommer att få konsekvenser inte bara för den närmaste mandatperioden utan också för hur det svenska politiska landskapet formas på längre sikt.