Den svenske slalomåkaren Kristoffer Jakobsen har genom sin karriär tvingats hantera en ständig ström av rubriker om urkörningar och misslyckanden. Nu, inför den nya säsongen, står 31-åringen vid ett vägskäl där han beslutat sig för en treårsplan för att ta sig tillbaka till toppen – ett beslut som mognade fram efter en av de mörkaste säsongerna i hans karriär.

Rubrikerna har varit återkommande genom åren. ”Kristoffer Jakobsen körde ur”, ”Ny urkörning för svenskhoppet”, ”Nattsvart för Jakobsen”. För den svenske åkaren har mediebevakningen varit en tung börda att bära, särskilt när resultaten uteblir.

”I början tog det jättehårt och då kunde man bli arg och irriterad. Nu blir det nästan som ett brus som man inte ser. Jag försöker att inte läsa”, berättar Jakobsen när Dagens Nyheter träffar honom under försäsongen. Med ett krasst skratt tillägger han: ”Sen försöker man tänka ’det är i alla fall bra att det skrivs om en – då är det någon som fortfarande bryr sig’.”

Jakobsen, som fyller 32 år i september och nyligen blivit tvåbarnsfar, är för närvarande Sveriges främsta alpina herråkare. Han var en gång arvtagaren till en gyllene svensk slalomgeneration med stjärnor som André Myhrer och Mattias Hargin. Hans meritlista är inte helt tom – han blev sjua i sitt första OS, har två lagmedaljer från VM och fyra pallplatser i världscupen.

Men statistiken är också brutal på ett annat sätt. På fem VM-starter i slalom har det blivit fem urkörningar. I de två senaste olympiska spelen har det gått på samma sätt. Det är en mönster som både plågat åkaren själv och frustrerat svenska alpinfans.

Den gångna vintersäsongen blev ingenting annat än katastrofal för Jakobsen. I resultatlistan står det antingen DNF (did not finish, alltså urkörning) eller DNQ (did not qualify, gick inte vidare till andra åket) efter nästan varje race. Det enda undantaget var en 13:e-plats i Kitzbühel, som gav honom platsen i det olympiska startfältet i Italien.

”Ingen tvivlar på hans fart”, säger landslagschef Per Jonsson om sitt toppnamn. ”Men hans akilleshäl har hela tiden varit stabiliteten.”

Jonsson pekar också på en annan viktig faktor som kan ha påverkat Jakobsens situation. Som ensam herrstjärna i det svenska landslaget har Jakobsen fått axla en tung roll, något som kan ha bidragit mentalt till hans urkörningsproblematik.

Jakobsen själv delar delvis den uppfattningen. ”Ja, det tror jag delvis”, svarar han när frågan ställs. Han förklarar att han kom in i landslagssammanhang relativt sent jämfört med andra, efter avslutad gymnasietid, innan han tog sig in i Europacuplaget.

”Sen kanske jag kom snabbt in i världscupen å andra sidan, men jag var inte så duktig. Jag lyckades åka fort och man behöver ju bara två bra tävlingar per säsong för att få en bra rankning. Men jag har inte haft den tekniska kapaciteten”, reflekterar han ärligt.

När det kommer till externa förväntningar är Jakobsen dock tydlig med att han inte anser att de varit för stora. ”Nej, det tycker jag inte. Det ska finnas förväntningar”, säger han bestämt. Men han erkänner samtidigt att det varit tufft att vara den typ av åkare som växlar mellan bra resultat och urkörningar, särskilt när han varit ensam svensk i toppskiktet.

”Det var ingen som brydde sig om jag körde ur när Myhrer kom på en sjunde plats. Men sen när Myhrer slutade, om jag körde ur, då var det det enda som var fokus … liksom ’Jakobsen bränner ur igen'”, förklarar han.

OS-dagen i Bormio i februari blev ytterligare en mardröm. Dagen började med snöfall och slutade efter bara 20 sekunders åkning. Efteråt var Jakobsen så besviken att han tvivlade på en fortsättning. Men ett par månader senare har han ändrat inställning och bestämt sig för att satsa vidare, dock med en oväntad tidsram.

”Det man kastade ur sig där på OS, det var ju i stundens hetta”, säger han. ”Men det var ju ett riktigt skitrace, OS.”

Jakobsen skakar fortfarande på huvudet när han tänker på underlaget, sikten, hur han försökte ge allt, och den efterföljande urkörningen. Men beslutet är fattat: ”Jag har bestämt att jag ska göra en riktig satsning och lägga upp en plan över en treårsperiod, ta mig tillbaka.”

Att uttalat satsa tre år, och inte fyra fram till nästa OS, är ovanligt. Jakobsen förklarar sin tanke: ”Är jag tillbaka då så känner jag att det är rimligt att gå för OS 2030. Är man ingenstans i närheten så är det ändå ingen idé.”

Drivkraften att fortsätta har vuxit sig starkare med tiden. ”Framför allt känner jag att jag har mer att ge. Jag tror att jag har fler bra resultat i mig. Jag tror att jag kan vara uppe på pallen igen. Så det är det som är drivet. Att få känna den känslan igen”, säger han.

En av de stora faktorerna bakom den misslyckade säsongen var ett materialbyte som gick åt fel håll. Inför säsongen 2024–25 var Jakobsen optimistisk över bland annat ett pjäxbyte som skulle ge en ny ”mittpunkt” på skidan. Förändringen skulle teoriskt hålla honom på benen.

”Men det floppade ju totalt”, konstaterar han nu öppet.

Materialmissen uppstod delvis på grund av hårt tryck från tillverkaren, som investerat miljoner i att utveckla det nya materialet. Jakobsen själv trodde också på det initialt och det kändes relativt bra på träning, men farten uteblev i tävlingssammanhang.

”Jag var tvungen att riskera hela tiden, ligga på gränsen. Men det var faktiskt många (på samma skidmärke) som inte riktigt var bekväma i det här nya och fler som gjorde samma misstag”, berättar han.

Jakobsen erkänner att beslutet också var hans och hans teams fel. ”Det är klart att vi tog ett väldigt dåligt beslut och inte testade mer tidigare på säsongen. Vi hade ju möjligheten men tog den bara inte. Vi litade liksom blint på att det skulle funka.”

Till den kommande säsongen återgår han därför till materialet från förrförra säsongen, något som kan ge stabilitet men också kräver mental omställning.

Efter den tunga säsongen kommer Jakobsen att starta utanför topp-30 i världscupen, vilket ger helt andra förutsättningar. ”Det är därför man inte kan lägga upp en ettårsplan, liksom ’jag testar att komma tillbaka nästa säsong’. Utan jag försöker att vara lite långsiktig”, förklarar han.

De sämre startpositionerna innebär tuffare förutsättningar för att ta sig till andra åket. ”Så det blir ju ett första mål att ta sig in på poäng (topp-30) igen. Det kommer krävas lite lugnare åkning, stabilitet”, säger Jakobsen, vilket är en betydande mental förändring för en åkare känd för sin aggressiva stil.

Genom åren har Jakobsen provat nästan allt för att undvika urkörningar – mentala tränare, olika tekniker, materialbyten. Nu vill han hålla det enkelt och gå tillbaka till grunderna.

”Jag får gå tillbaka lite till hur jag tränade när jag var på väg uppåt fortfarande”, säger han.

Ett VM finns visserligen i den alpina kalendern i februari i Crans Montana, Schweiz, men det är världscupen och en personlig revansch där som är det verkliga målet för svensken. De stora mästerskapen har historiskt varit hans svaga punkt, medan världscupen gett honom mer framgång.

Om tre år vet Kristoffer Jakobsen om comebacken lyckats. Till dess handlar det om att bygga upp stabilitet, hitta tillbaka till tekniken och bevisa för sig själv och andra att han fortfarande har pallplatser i sig. För en åkare som levt med rubriker om misslyckanden i så många år är det en mental utmaning minst lika stor som den fysiska.