Anna-Lena Laurén: Då begrep jag plötsligt varför människor röstar på populister

Populismen har etablerat sig som en bestående politisk kraft i Europa, och ingen ser ut att kunna stoppa trenden. Från Frankrike med Marine Le Pen och Sverigedemokraterna i Sverige, till Vox i Spanien, Reform UK i Storbritannien och Italiens populistiska rörelser – listan över länder där populismen fått fotfäste blir allt längre. USA befinner sig i en liknande situation.

I Tyskland väcker denna utveckling särskilt starka känslor. Många tyskar upplever en djup skam eftersom de anser att deras landsmän borde ha lärt av historien. Den tyska historien skulle rimligen ha fungerat som ett vaccin mot populism, men verkligheten visar något helt annat.

Den historiska erfarenheten av att ha levt under ett förljuget system – en kraftigt ideologiserad stat som aldrig levde upp till sina löften – har gjort människor i före detta Östtyskland cyniska mot det politiska systemet. Detta är särskilt tydligt när man undersöker röstmönstren i de östra delarna av Tyskland.

Denna cynism står i stark kontrast till vad demokrati kräver för att fungera. Den viktigaste förutsättningen för en fungerande demokrati är tillit mellan medborgare och beslutsfattare. När denna tillit bryts skapas grogrund för populistiska rörelser.

Människor förlorar ofta sin tillit på grund av en känsla av förlust. De upplever att något viktigt har tagits ifrån dem, samtidigt som de får höra att detta är normalt och i tingens ordning. Industriarbetare i utflyttningsorter är ett tydligt exempel på denna grupp som känner sig marginaliserad och bortglömd.

Men det vore felaktigt att tro att det bara är marginaliserade grupper som röstar på populister. I så fall skulle dessa partier aldrig kunna växa sig så stora som de har blivit. Det handlar också om något djupare: det som tyskarna kallar Befremdung – känslan av att något grundläggande och viktigt plötsligt inte längre är som man förväntar sig, vilket skapar upprördhet och en känsla av svek.

Många som växt upp i nordiska välfärdsstater har troligen känt dessa smärtsamma ilningar av plötsligt främlingskap. Vi har vant oss vid att betrakta det som självklart att posten levereras i tid, järnvägarna underhålls ordentligt och att bankerna har kontor även på mindre orter.

Nu är det som om många grundläggande samhällsfunktioner existerar formellt, men inte längre fungerar i praktiken. Detta gap mellan förväntningar och verklighet skapar frustration hos medborgarna.

Finland är ett exempel på denna utveckling. Det som tidigare var en självklarhet – att myndigheter svarar på frågor när man ringer dem – fungerar inte längre på samma sätt. När växeln på Livsmedelsverket vägrar koppla fram en medborgare med en enkel fråga om vaccinering av en häst som ska importeras, avslöjas problemet. Förklaringen är att växeln outsourcats till någon som inte har grundläggande kunskap om verkets verksamhet.

Nyligen meddelade Finlands undervisningsminister att sommarlovet ska förändras och förkortas. Det ska börja och sluta senare och kortas till nio veckor. I stället ska barnen få en extra ledig vecka i april. Ministern hävdade att förändringen skulle underlätta planeringen för familjer.

Men den verkliga anledningen är en helt annan. Det handlar om att få skolorna att starta senare i augusti och därmed förlänga turistsäsongen. Detta är ett krav som näringslivet länge har ställt, men som lärarfacket kraftigt motsätter sig.

Till saken hör att Finlands största utbildningspolitiska problem är sjunkande Pisa-resultat. En skola som en gång var världens bästa håller nu bara medelmåttig europeisk nivå. Detta problem löser man inte genom att justera skollov.

Men det är ändå vad undervisningsministern väljer att fokusera på, troligen av en helt logisk förklaring: Det är en teknisk fråga som är lätt att ändra. Att få tillbaka undervisningsnivån till där den en gång var är betydligt svårare och tar längre tid.

Det är idag svårt för beslutsfattare att göra verkligt avtryck. De väljer då ofta att driva igenom lösningar som ger synlighet och profilhöjning, men som få av de berörda faktiskt har bett om. Sommarlovet är för många barn en förtrollad tid, men denna aspekt väger uppenbarligen lätt i beslutsprocessen.

När beslutet dessutom motiveras med ”familjens bästa” trots att få familjer verkar ha bett om förändringen, uppstår precis den typ av Befremdung som skapar misstro mot politiker. För nästa generation är det avgörande att de känner tillit för beslutsfattare, inte att de börjar misstänka att politikerna ljuger.

Unga människor är fullt kapabla att dra sina egna slutsatser om politikernas agerande. Och det är de flesta väljare också, vilket förklarar mycket av den populistiska framgången i Europa.