Är det öppet krig nu mellan S och V?

Vänsterpartiets besked att partiet tänker stödja Moderaternas kandidat i talmansvalet kom som en överraskning för många. Kort därefter valde Magdalena Andersson att lämna tillbaka sonderingsuppdraget. Händelserna har väckt frågan igen: Varför är det så sårigt mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet?

För att förstå det måste man gå tillbaka till partiernas olika roller. Socialdemokraterna har under större delen av 1900-talet varit Sveriges statsbärande parti och har regerat med olika stödpartier. Vänsterpartiet har funnits till vänster om S, med rötter i den kommunistiska traditionen, och har ofta agerat som en utifrån kommande påtryckare. Partiet har kunnat ställa krav utan att behöva ta ansvar för regeringspolitiken, medan S har kunnat använda V:s stöd i riksdagen utan att bjuda in partiet i en regeringskoalition. Den obalansen har skapat en varaktig misstro. V har sett hur S gång på gång flyttat sig mot mitten när det väl gäller. S har å sin sida sett ett V som kräver inflytande men vägrar att kompromissa.

Efter valet 2018 blev det tydligt hur djup den här misstron var. Riksdagen var så jämn att Vänsterpartiet fick en vågmästarroll. När talmannen skulle väljas valde V att rösta på Moderaternas Andreas Norlén i stället för Socialdemokraternas kandidat. Det var en medveten markering: S kunde inte längre räkna med V:s röster som en självklarhet. Talmannen ska vara opartisk, men omröstningen handlade inte bara om person. Den handlade om att visa att V inte var ett lydigt stödparti.

Kort därefter fördjupades konflikten. Stefan Löfven valde att bygga sitt regeringsunderlag tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna – det så kallade januarisamarbetet – och Vänsterpartiet lämnades utanför. För V var det ett dubbelt svek. Partiet fick inget inflytande och tvingades samtidigt se hur regeringsunderlaget drev en politik som låg nära högern i flera centrala frågor, bland annat på bostadsmarknaden. Marknadshyror blev en symbol för det V betraktade som en borgerlig politik som S var berett att genomföra för att sitta kvar vid makten.

Konflikten kulminerade i juni 2021. Då väckte Vänsterpartiet en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven. Omröstningen ledde till att statsministern tvingades avgå. Det var första gången i modern tid som en svensk statsminister fälldes på det sättet. I omröstningen röstade Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna med V, men för V handlade det inte om att hjälpa högersidan. Det handlade om att markera att ett fortsatt stöd till S inte var gratis. Löfvens regering föll, och det politiska landskapet förändrades.

Magdalena Andersson ärvde den situationen. När hon senare fick sonderingsuppdrag av talmannen blev det snabbt uppenbart att det inte gick att förena V:s krav med Centerpartiets vägran att samarbeta med V. Andersson lämnade tillbaka uppdraget. Det var en konkret illustration av hur långt relationen mellan V och S hade brutit samman. Det handlade inte längre bara om sakfrågor. Det handlade om förtroende, eller snarare bristen på det.

Personkemin har inte gjort saken bättre. Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt hade en kylig relation. När Nooshi Dadgostar tog över Vänsterpartiets ledarskap blev tonen hårdare, och Magdalena Andersson har haft svårt att dölja sin irritation över V:s taktik. I en parlamentarisk värld där allt hänger på förtroende gör det skillnad om motparterna dessutom inte fungerar med varandra på en personlig nivå. Det hör till bilden när man förklarar varför samarbetet har varit så svårt.

Ytterst handlar konflikten dock om strategi. Socialdemokraternas mål är att regera och leverera resultat genom kompromisser. Vänsterpartiets mål är att flytta den politiska agendan åt vänster, även om det innebär att fälla en regering. S har gång på gång valt att söka stöd i mitten snarare än att knyta sig till V, och V har svarat med att spela ut sin vågmästarroll. Resultatet är ett läge där vänstersidan har varit splittrad och högersidan har kunnat ta makten.

Efter valet 2022 är det också det som gäller i svensk politik. Ulf Kristersson leder en regering som bygger på stöd från Sverigedemokraterna, medan S och V sitter i opposition. Trots det gemensamma läget har partierna inte närmat sig varandra. Inga samtal om ett framtida regeringssamarbete har förts offentligt. Om väljarna vill ha ett regeringsskifte, måste V och S förr eller senare hitta ett sätt att lägga den såriga historien bakom sig. Frågan är om det är möjligt.