Arkeologen: Låt amatörer med metallsökare hjälpa till att utforska Sveriges historia

I Sverige begränsas metallsökning för att skydda kulturarvet

I Sverige råder strikta regler kring användning av metalldetektorer, vilket skiljer sig markant från flera av våra grannländer. För privatpersoner är det endast tillåtet att använda metallsökare på specifika platser och då främst för att söka efter något som tappats bort. Ett alternativt sätt att lagligt använda metallsökare för att leta efter fornlämningar är att delta i sökningar som leds av arkeologer eller museer.

Arkeologen Martin Rundkvist är ledande inom detta samarbete mellan professionella och amatörer. När han planerar en undersökning följer han en noggrann process: först söker han tillstånd från länsstyrelsen, kontaktar markägaren och bjuder sedan in frivilliga från Sveriges Metallsökarförening (SMF).

”Detektoristerna är väldigt kunniga. De känner igen alla vanliga föremålstyper som man hittar på åkrar och brukar inte störa mig för Oscar II:s kopparmynt,” förklarar Martin Rundkvist.

Vid större sökinsatser kan 30-40 medlemmar från SMF delta samtidigt. De arbetar systematiskt i grupper där erfarna sökare blandas med nyare medlemmar. Frank Leverin, ordförande för SMF, berättar att de under en normal sökning kan undersöka omkring en hektar åkermark per timme, vilket motsvarar ytan av två fotbollsplaner.

”Det finns ingen i Sverige som kan konkurrera med den effektiviteten,” säger Leverin.

Både Rundkvist och Leverin riktar kritik mot den nuvarande lagstiftningen kring metallsökare. De anser att Sverige borde ta större nytta av den teknik som finns tillgänglig för att undersöka och bevara fornfynd i ploglagret, innan dessa förstörs ytterligare.

”Vi kan inte vänta på att arkeologer ska göra det arbetet på svenska åkrar. Det är för mycket jobb och kommer inte att hända. Varje gång man plöjer en åker bryts de här föremålen ned lite till,” säger Rundkvist.

Han lyfter fram Danmark som ett exempel där lagstiftningen är friare, men ändå ställer krav på användarna. I Danmark finns en app där detektorister kan dokumentera fynd med bilder och koordinater direkt i fält.

”I Danmark är det någon slags frihet under ansvar. Men du är skyldig att utbilda dig i att känna igen föremål som är äldre än ett visst datum och ska lämna in dem till ditt länsmuseum,” förklarar Rundkvist.

Arkeologer använder sig av kartor där fynd markeras som prickar för att förstå historiska sammanhang. Rundkvist påpekar att Danmark, till skillnad från Sverige, har ett mycket mer omfattande karteringsunderlag.

”Hela vårt empiriska grundlag för forskningen är helt snedfördelat. Kartorna visar detektorlagstiftningen i stället för hur samhället såg ut för 1 500 år sedan.”

Frank Leverin menar att grunden till fördomarna mot metallsökning, och den strikta lagstiftningen, härstammar från 1980- och 1990-talets plundringar av silverskatter på Gotland av utländska ligor. Dessa händelser kastar fortfarande en skugga över seriösa metallsökare.

”Att man hela tiden blir förknippad med den här typen av aktivitet är jättetråkigt för föreningen, för vi är ju seriösa och vill rätta oss efter de lagar och regler som finns,” säger Leverin.

Mattias Schönbeck, utredare på kulturmiljöavdelningen vid Riksantikvarieämbetet, försvarar dock den nuvarande lagstiftningen och menar att den behövs.

”På grund av att det har misskötts har vi blivit tvungna att lagstifta,” säger han.

Samtidigt erkänner Schönbeck att amatörerna är viktiga samarbetspartners eftersom de ofta har djup expertis på metalldetektorer. Han betonar att samarbetet mellan amatörer och arkeologer ofta ger mycket goda resultat.

För Riksantikvarieämbetet handlar det dock inte bara om själva fynden utan också om kontexten där föremålen hittas. När föremål plockas upp olagligt går denna avgörande information förlorad.

”Är det ur en grav eller en offerinläggning? Hur låg det? Var det ett skattfynd med flera föremål? Den informationen blir okänd för länsstyrelsen och i slutändan även för oss,” förklarar Schönbeck.

Martin Rundkvist bemöter detta argument genom att påpeka att det främst handlar om fynd i åkermark: ”Det är på åkrar man går med detektorn. Det är ingen som tycker att man ska få gå på Uppsala högar med en metallsökare.”

De senaste månaderna har flera plundringar av vikingatidens fornlämningar upptäckts vid bland annat Gamla Uppsala, Sigtuna och Anundshög, vilket ytterligare komplicerar debatten om hur metallsökning bör regleras för att både skydda kulturarvet och samtidigt ta vara på den kunskap som kan utvinnas genom samarbete mellan professionella arkeologer och engagerade amatörer.