Birgitta Ohlsson leder folkpartister i exil

På en innergård i Villastaden på Stockholms Östermalm samlas ett ovanligt politiskt sällskap en junikväll. Det doftar kaprifol och regn ligger i luften när Birgitta Ohlsson håller sitt första home party på tolv år – och det allra första som centerpartist.

En konsult med silversnagg kastar ut en fråga till de samlade gästerna: ”Hur många här är före detta liberaler?” Ett gapskratt ekar mellan husen när en majoritet räcker upp händerna. En man med näven i luften ropar att han fortfarande är liberal, men inte ”Liberal” med stort L – som i att han sympatiserar med riksdagspartiet.

Scenen är symptomatisk för en större politisk rörelse. Den som följer Birgitta Ohlsson genom Stockholm träffar dem överallt: liberalt sinnade gräsrötter som nu sprids för vinden. L-veteranen Christer Hallerby kallar dem för ”Folkparti-diasporan” – de aktiva medlemmar och förtroendevalda som gått ur Liberalerna och nu irrar runt i förskingringen.

Ett parti i upplösning

En del känner sig politiskt hemlösa, andra har sökt sig till Centerpartiet. Det som förenar dem är att de fortfarande kallar sig folkpartister. Birgitta Ohlsson har mött många gamla bekanta under sina första månader i Centerpartiet, och sedan hennes kandidatur tillkännagavs har en ny våg tillströmmat.

”Vi har haft träffar som vi kallar ’liberala värmestugor’ i Centerpartiet under våren. Då känns det som att vara på en Folkpartiet reunion!” säger Birgitta Ohlsson.

När hon drar igång sin personvalskampanj är det med ett entourage av ex-liberaler som volontärer. Men frågan väcker debatt: Hur mycket folkpartism tål Centerpartiet? Och är Birgitta Ohlsson för mycket solospelare för ett folkrörelseparti?

Lantbrukarnas tidning ATL kallar Stockholmscenterns jubel över Birgitta Ohlsson för ”ett slag i ansiktet på bönderna”. De utnämner henne till en av landsbygdens främsta meningsmotståndare – en vegetarian som vill bevara vargstammen och är emot EU:s jordbruksstöd och industriell köttproduktion.

Kritik från landsbygden

För kritikerna är hon inte mycket mer än en trofé i kampen mot Liberalerna. Och så kommer varningens ord: Tar man Liberalernas väljare, politik och gamla politiker kanske man vaknar upp en dag och inser att man blivit Liberalerna.

Birgitta Ohlsson viftar bort kritiken. ”Ett liberalt parti som vill växa kan inte bara rikta in sig på stad eller land, utan man måste hitta liberalt sinnade var de än finns. Och de finns både på gårdar och i höghus”, säger hon.

En vecka efter home partyt samlas den folkpartistiska diasporan i Stadshuset. När Birgitta Ohlsson kom ut som centerpartist i mars råkade hon pricka in ett datum mittemellan två avgörande dagar i Liberalernas inbördeskrig. Ett par dagar efter fredagen den 13, då Simona Mohamsson välkomnade SD-ministrar i regering och gav Jimmie Åkesson en stor kram. Och ett par dagar före det numera rikskända digitala landsmötet, där ett splittrat L röstade om fortsatt förtroende för Mohamsson.

Symboliska avsked

Då annonserade liberal efter liberal sin avgång, som Jan Jönsson, gruppledare för Liberalerna i Stockholms stad. När han tackas av skrider Birgitta Ohlsson in i Rodebjerklänning i centergröna färger. Hennes schema är späckat – hon har en bok som måste skrivas klart – men det här är en högtid hon inte kan missa.

”Jan har varit symbolen för motståndet mot den nya linjen”, säger hon och tillägger att hon känner lite ansvar: ”Jag är en sådan som alltid får prata på begravningar.”

Ohlsson har inte varit aktiv i Liberalerna sedan 2018, men de senaste åren har hon ofta fått frågan om hon vill prata på olika folkpartiveteraners minnesstunder. Den liberala striden utkämpas ofta in i det sista.

”Jag vet inte hur många dödsannonser jag skrivit. Till folk ur den äldre generationen som sagt till sina barn att de absolut inte vill associeras med den här vridningen”, berättar hon.

Vid Jönssons avtackning syns hela folkparti-diasporan: från Bengt Westerberg till avgående stab. En lokalpolitiker pekar menande på hålet i sitt kavajslag där partinålen suttit fram till häromdagen.

Kampen mot cancern

Egentligen borde Birgitta Ohlsson inte kramas, skaka händer eller trängas på valmöten. 2024 svävade hon mellan liv och död på ett sjukhus i Washington. Efter att ha överlevt en aggressiv bröstcancer hade cellgifterna gett henne akut leukemi. Den 19 juni firade hon sin ”födecellsdag” – två år sedan stamceller från en 21-årig tysk man räddade hennes liv.

Nu ilar hon runt i Stockholm i ett rasande tempo med en stor kanvasväska full med flygblad och bokmanus. Cancercellerna är i remission, även om hennes amerikanska läkare lärt henne att tänka på dem som terrorceller som kan väckas till liv. 20 tabletter om dagen måste hon äta för att hålla sjukdomarna i schack.

”Jag har inte blivit en bättre människa av att vara dödssjuk. Men jag har lärt mig mer om vården. Det personliga är politiskt. Jag har blivit expert på hälsofrågor!” säger hon med viss ironi.

Kulturkrockar och anpassning

Liberalerna är ett akademikertungt storstadsparti som inte har någon riksdagsrepresentant norr om Uppsala längre. Centerpartiet har rötterna hos självägande svenska bönder. Frågan är om det kan uppstå kulturkrockar när besserwissriga folkpartister kommer in i en mer decentraliserad beslutsanda.

Tanken slog Centerpartiets valgeneral Gustaf Arnander när tillströmningen av liberaler var som intensivast i våras. ”Vi funderade på att skriva en halvt rolig lathund till liberalerna: ’Välkommen till Centerpartiet. Det här är de stora kulturella skillnaderna’. Men Birgitta kände att det inte behövdes”, säger han.

Ett exempel på kulturskillnad är att i ett folkrörelseparti placerar man inte en stjärnrekrytering på plats ett på valsedlarna. Birgitta Ohlsson har fått ett slags golf-handicap och måste slåss för en riksdagsplats från plats fyra på Centerns Stockholmslista, trots att hon är betydligt mer känd än partiledaren.

C-toppen i Stockholm, Jonas Naddebo, berättar hur han förankrade beslutet i rörelsen under sex veckor innan Birgitta Ohlsson sattes upp på listan. ”Birgitta var både chockad och imponerad över att inget läckte ut, fast så många kände till vad som var på gång”, säger han.

Kampanjen drar igång

En regnig junikväll drar kampanjen igång i en Centerpartilokal i Stockholm. På storbildsskärmen står det ”HON ÄR TILLBAKA” i rosa och grönt. Volontären Nicholas Nikander presenterar kartor över de Stockholmsområden där Birgitta Ohlsson kan ha stor chans att vinna röster från moderatkvinnor.

I excelfiler fördelas Birgitta-aktivisterna över staden för att dela ut låtsas-östrogenplåster, riktade mot de kvinnliga storstadsväljare som kan avgöra valet. Kampanjledaren Amalia Holm Grenfors ger instruktioner och uppmanar volontärerna att betona det socialliberala hjärtat i Centerpartiet.

Alla är dock inte helt övertygade. En man som gått med i Folkpartiet som 13-åring och jobbat för partiet i flera funktioner berättar om fantomsmärtor efter folkpartismen. Han hoppas att Centerpartiet i takt med att fler folkpartister går med håller på att bli som Folkpartiet en gång var.

Daniele Fava, som bär Birgitta-keps i lantmännengrön med rosa detaljer, är övertygad om att hennes kandidatur var det bästa som kunde hända Centern. ”Vi hjälps åt nu, vi gamla folkpartister, att vitalisera det ideologiska samtalet i Centerpartiet”, säger han och låter som en obotlig folkpartist: ”Höja nivån.”