Han blir Sveriges röst i Bryssel när USA trappar ned

Jonny Lindfors avslutar sina sista dagar som högsta chef för den svenska armén ombord på örlogsfartyget HMS Carlskrona, som ligger ankrat i Visby hamn. Snart väntar en ny utmaning när han flyttar till Bryssel för att tillträda rollen som Sveriges militära representant i Nato och EU. Under de kommande tre åren kommer den nyblivna generallöjtnanten att fungera som en central länk mellan Sverige och de europeiska säkerhetsorganisationerna.

Lindfors beskriver sin kommande roll som en sorts växellåda där kommunikationsflödet mellan Stockholm och Bryssel måste fungera sömlöst. Hans huvuduppgift blir tvådelad: att vara en tydlig talesperson för svenska intressen samtidigt som han lyssnar in vad andra länder anser och för hem denna information till Sverige.

Med decennier i militärens tjänst känner Lindfors Nato väl, men EU-maskineriet är mindre bekant för honom. En av de första stora frågorna som redan ligger på bordet handlar om vad han kallar ”Nato 3.0” – en amerikansk formulering som syftar på att europeiska allierade ska ta över huvudansvaret för det konventionella försvaret av Europa.

Detta innebär i praktiken att europeiska länder måste öka sina försvarsinvesteringar kraftigt och ersätta amerikanska trupper som tidigare garanterat säkerheten på kontinenten. Förändringen påverkar även EU, där det finns en stark önskan att ta en tydligare roll när det gäller att bygga militär förmåga. Samtidigt ligger användandet av denna förmåga fortfarande med tyngdpunkt i Nato.

Lindfors förväntar sig att balansgången mellan vad EU respektive Nato ska ansvara för kommer att bli ett centralt ämne under hela hans treåriga förordnande. Efter Rysslands invasion av Ukraina pågår intensiva diskussioner om hur medlemsstaterna ska samordna sig, och många driver att EU ska bli en starkare motor för att bygga upp försvaren.

Som Natos nyaste medlem har Sverige snabbt blivit framlyft och fått ta betydande plats i alliansen. Enligt Lindfors återkommer tre faktorer hela tiden: Sveriges strategiska geografiska läge, landets starka industriella försvarkapacitet, och en modern försvarsmakt med högt värderade förmågor. Han har också blivit uppmanad att med sina ”fräscha svenska ögon” identifiera saker som inte fungerar optimalt i alliansen.

När det gäller Natos struktur konstaterar Lindfors att organisationen är stor med många viljor och ibland svårbegripliga processer. Medan han behärskar det operativa arbetet funderar han över hur förändringar kan genomföras på högre nivåer.

Frågan om vad som händer när USA nu drar sig tillbaka från sitt tidigare så tunga engagemang är central. Lindfors tror att om ett tomrum uppstår kommer det att fyllas av något annat, och att det definitivt finns nationer som är beredda att kliva fram. På frågan om Sverige kan vara en av dessa nationer svarar han: ”Det hoppas jag.”

En utmaning för europeiskt försvarssamarbete är att hitta balansen mellan konkurrenstänkande och nationella intressen mot det rationellt militära behovet av samordning. Till skillnad från USA, där federala myndigheter kan bestämma vilka företag som ska producera vad, saknas denna centraliserade struktur i Europa. Detta är både positivt och negativt, enligt Lindfors.

Den 49-årige generallöjtnanten från Jukkasjärvi i Kiruna hade andra karriärplaner som ung. Han funderade på att bli idrottslärare, brandingenjör eller arkitekt, men värnplikten ändrade allt. Där fann han en kombination av lagidrott, ledarskap och friluftsliv som passade honom perfekt, och uppmuntran från befäl som såg potential i honom.

Trots att han varit trogen försvaret under alla år med stora neddragningar, även när det var tunga och tråkiga perioder, har han aldrig ångrat sitt val. Han beskriver det som ett fantastiskt yrke där han haft samma arbetsgivare i över 30 år men aldrig samma jobb i mer än fyra år.

Nu inleds ett nytt kapitel i Bryssel, där Lindfors ska drillas av staben för att bli Sveriges röst i Nato och EU. Rollen innebär att rapportera direkt till överbefälhavaren respektive regeringen, och att företräda Sverige i både Natos och EU:s militärkommittéer. I en tid då den europeiska säkerhetsordningen genomgår fundamentala förändringar blir uppdraget särskilt betydelsefullt för Sveriges långsiktiga säkerhetspolitiska positionering.