Här är namnen som SD vill se som ministrar

Sverigedemokraterna förbereder sig för maktens korridorer

När Jimmie Åkesson steg in i det överfyllda pressrummet på Hotell Skeppsholmen den första april var det med en strålande min. Och han hade anledning att le. Partiet som för bara 16 år sedan precis lyckades ta sig över riksdagsspärren stod nu på tröskeln till det som länge varit det slutgiltiga målet – regeringsmakten.

Vid pressträffen bekräftade statsminister Ulf Kristersson vad många länge spekulerat kring: Om Tidösidan vinner nästa val kommer Sverigedemokraterna att få tunga ministerposter i en gemensam regering. Ett historiskt besked som markerar en dramatisk förändring i svensk politik.

SD-ledaren har redan vad han själv kallar ett ”Nordkoreamandat”. Vid partiets senaste landsdagar gav ombuden honom befogenheter att på egen hand avgöra om partiet ska gå i opposition eller inte, utan att behöva förankra beslutet någon annanstans.

”Jag är chef över regeringsfrågan. Jag behöver inte förankra hos någon, sedan gör jag det kanske ändå ibland”, har Åkesson tidigare uttryckt till tidskriften Kvartal.

I kulisserna under pressträffen stod Henrik Vinge, SD:s vice partiledare, med ett finurligt leende. Han ingår i partiledningens innersta krets tillsammans med gruppledaren Linda Lindberg, stabschefen Linus Bylund och Gustav Gellerbrant, chef i samordningskansliet. Det är denna exklusiva grupp som kommer att agera rådgivare när ministerposterna ska fördelas.

”Vi kommer inte att ha några som helst problem med att hitta bra statsråd. Och vi har en rejäl klick tjänstemän också”, säger Linda Lindberg till DN.

Sverigedemokraterna går in i förhandlingarna från en stark position. Som opinionsläget ser ut idag är de det största partiet i högerblocket, och Åkesson har tydligt markerat att antalet ministerposter bör återspegla valresultatet. Enligt Jan Teorell, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, är detta ett rimligt antagande.

”Självklart finns det avvikelser, men hur många mandat man har i parlamentet avgör proportionellt hur många ministerposter man sedan får i en koalitionsregering”, förklarar Teorell. Han tillägger att detta fenomen är så etablerat att det har ett eget namn inom forskningen – Gamsons lag.

Med nuvarande opinionsläge skulle detta innebära omkring elva SD-ministrar – och partiet förbereder sig grundligt. En intern satsning kallad ”Regeringsakademin” utbildar ett 40-tal tjänstemän för att kunna bli statssekreterare och leda departement. Förberedelserna har pågått under hela mandatperioden.

Trots spekulationer om att SD, som ett ideologiskt drivet parti, kanske skulle nöja sig med färre ministerposter mot att få kontroll över sina hjärtefrågor, tyder lite på att så är fallet. Källor inom partiet understryker att ledningen förutsätter proportionerligt inflytande baserat på valresultatet. Åkesson kan till och med komma att kräva extra tunga portföljer som kompensation för att Moderaterna får statsministerposten.

Regeringsförhandlingar har historiskt ibland resulterat i uppdelade ministerportföljer för att tillgodose alla koalitionspartner. Ett exempel är när Gösta Bohman (M) blev ekonomiminister istället för finansminister i 70-talets borgerliga regering, medan budgetministerposten gick till Folkpartiet.

Enligt Jan Teorell kommer förhandlingarna ändå att bli utmanande om Tidöpartierna vinner valet. ”Sitter Moderaterna i regering har man justitieministerposten, det sitter i partiets själ. SD kommer att få kämpa hårt för den. Och det handlar väl också om att M inte vill släppa viktiga principer som handlar om rättsstaten.”

Vilka SD-politiker kan då bli aktuella för ministerposter? Utöver Jimmie Åkesson själv nämns Henrik Vinge och Linda Lindberg som givna namn. ”Det måste vara människor med förtroende där de andra Tidöpartierna kan känna att ett handslag från SD betyder något”, förklarar en SD-topp.

Andra namn som nämns i de interna diskussionerna är Julia Kronlid, andre vice talman, och Bo Broman, ordförande i Riksbanksfullmäktige. Ordförandeposter i riksdagens utskott ses som meriterande, vilket gör Aron Emilsson (ordförande i utrikesutskottet) och Alexander Christiansson (kulturutskottet) till tänkbara kandidater.

”När media har resonerat kring vilka som blir ministrar utgår man från partiledning och riksdagsgrupp. Men det är också intressant med de sverigedemokrater som har haft ledande poster i kommuner och regioner”, påpekar partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson.

Vissa välkända namn verkar dock inte vara aktuella. Richard Jomshof, som trots sin popularitet i partiet väcker starka känslor hos samarbetspartierna, ses inte som ett troligt ministernamn. Den ekonomiskpolitiske talespersonen Oscar Sjöstedt har uttryckt att han inte aspirerar på en plats i regeringen, och Tobias Andersson, ordförande i näringsutskottet, beskrivs som omstridd internt.

När det gäller sakpolitiken har Ulf Kristersson redan sagt att det är ”naturligt” att SD får ansvar för invandrings- och integrationspolitiken. Åkesson har antytt att en SD-migrationsminister skulle göra det lättare att driva förslaget om att dra tillbaka permanenta uppehållstillstånd, något som pausats efter omfattande kritik.

Andra områden som nämns är infrastruktur, kultur, energi och arbetsmarknad – det sistnämnda ett område där SD har kritiserat Liberalernas hantering. Landsbygdsfrågor lyfts också fram, där partiet nyligen värvat Peter Eriksson, tidigare ordförande för Jägarförbundet, som talesperson.

Utrikespolitiken nämns också som ett intressant område för SD, men Teorell tror inte att Moderaterna kommer att ge upp den positionen. ”Det brukar vara så att Jimmie Åkesson säger att SD sätter sakpolitiken först. De ska inte vara ett parti som bryr sig så mycket om posterna, utan främst innehållet. I det här läget kanske det är en hållning som de får äta upp”, avslutar statsvetaren.