Hårda orden efter debatten: ”Världsrekord i att skylla ifrån sig”

Det var laddad stämning i SVT:s tv-studio när partiledarna samlades till slutdebatten. Redan från början haglade anklagelserna. Flera partiledare beskrev motståndarnas utspel som propaganda, och ord som respektlöshet återkom gång på gång. Samtalsledarna fick flera gånger uppmana de medverkande att hålla sig till ämnet.

Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar gick längst. Hon anklagade Tidöpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – för att ha släppt in hatet i landet. Uttalandet riktade sig mot det block som slutit Tidöavtalet efter valet 2022. Dadgostar menar att samarbetet med Sverigedemokraterna flyttat fram positioner som tidigare låg utanför den politiska debatten. För Vänsterpartiet handlar det inte bara om retorik. Partiet har länge varnat för att en råare ton påverkar samhällsklimatet i stort och att den ytterst kan få konsekvenser för enskilda människor.

Statsminister Ulf Kristersson, som leder Moderaterna, tog starkt avstånd från beskrivningen. I en kommentar till Dagens Nyheter efter debatten säger han att det är hårresande. Han känner inte igen bilden av att Tidöpartierna skulle ha släppt in hatet i landet. Kristersson vill i stället tala om den politik som förts. Han pekar på regeringens arbete mot gängkriminalitet och för att bryta utanförskapet. För honom är det sakpolitiken som ska stå i centrum, inte partiledarnas känslor.

Tidöavtalet som ligger bakom regeringsunderlaget är en central pusselbit för att förstå konflikten. Efter valet 2022 gick Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna samman med Sverigedemokraterna kring en gemensam plattform. Avtalet omfattar flera av de mest laddade politikområdena, däribland migration, rättsväsende och energiförsörjning. SD sitter inte i regeringen, men partiet har ändå ett stort inflytande över politiken. Det har varit en omtvistad konstruktion från första dagen. För oppositionen, inte minst Vänsterpartiet, handlar det om att SD på så sätt har fått en roll i svensk politik som man länge försökt hindra.

En annan faktor är Sverigedemokraternas väg från politisk utkant till regeringsunderlag. Partiet bildades i slutet av 1980-talet och kom in i riksdagen först 2010. Under många år vägrade de övriga partierna att samarbeta med SD. Tidöavtalet bröt med den traditionen. För Vänsterpartiet, som länge sett sig som en demokratisk motvikt mot SD, är det en utveckling som går rakt emot vad man varnat för.

Under kvällen var det dock inte bara blocken som gick mot varandra. Flera partiledare hamnade också i skarpa konfrontationer med varandra över sakfrågor. Anklagelser om propaganda och respektlöshet haglade över partigränserna. Vid flera tillfällen talade partiledarna förbi varandra, och samtalsledarna fick bryta in för att försöka styra tillbaka debatten till sakfrågorna. Det var, kort sagt, en debatt som handlade nästan lika mycket om samtalsformen som om politiken.

Dadgostars utspel måste också förstås mot bakgrund av den allt tuffare debattmiljön i svensk politik. Hot och trakasserier mot förtroendevalda har ökat under senare år, och flera partiledare har berättat om hur de tvingats anpassa sina liv. Frågan om var gränsen går mellan hårda politiska ord och hat ligger därför nära till hands. Vänsterledarens formulering var medvetet skarp, men den bygger på en oro som funnits länge inom delar av vänstern.

Den hårda tonen speglar ett polariserat politiskt landskap. Sociala medier, snabba rubriker och korta uttalanden gör det svårare för partiledarna att nyansera. Samtidigt har väljarna vant sig vid en tuffare debattkultur. I en slutdebatt handlar det om att göra skillnaderna tydliga inför valdagen. Men när anklagelserna tar överhanden riskerar väljarna att få mindre kunskap om vad partierna faktiskt vill.

Nooshi Dadgostars utspel om hatet i landet lär fortsätta att eka. Det är en fråga som engagerar känslor, och uppfattningarna går skarpt isär. Ulf Kristerssons reaktion visar att anklagelsen träffat en öm punkt. Oavsett vem som har rätt visar kvällens debatt att frågan om det politiska klimatet har blivit en politisk fråga i sig. Den lär inte försvinna från dagordningen i första taget.