”Jag ville inte bryta ihop framför mina elever”

De sov knappt två timmar den natten. När sambon Anders Ferm väl hade somnat gick Veronica Mårtensson upp och satte sig i köket. Blicken var fäst på ugnsklockan – det enda hon kunde lita på just då.

Bara tolv timmar tidigare hade hon befunnit sig mitt i kaoset på Brinellskolan i Fagersta, inlåst i ett konferensrum tillsammans med sina nya kollegor och chockade elever. De hade alla bevittnat ett våldsdåd på nära håll.

Under timmarna av inrymning hade Veronica varken kunnat nå sina anhöriga eller se vad klockan var. Hennes mobiltelefon låg kvar på skrivbordet i arbetsrummet.

– Jag tappade tidsuppfattningen helt. Har det gått en timme eller tio minuter? Man är så van, särskilt när man står i lektionssalen, att alltid ha koll på tiden, säger hon.

Hennes sambo Anders Ferm stod under tiden i timmar vid polisens avspärrningar utan att få kontakt med henne. Först efter flera timmars ovisshet kunde de återförenas.

Trots chocken och rädslan höll Veronica fast vid sin lärarroll. Hennes fokus var att behålla lugnet framför eleverna.

– Mitt fokus låg på att inte bryta ihop framför eleverna, att hålla mig lugn för att inte skapa mer panik. Vi visste ju att vi skulle bli utsläppta någon gång, bara inte när, berättar hon.

Nu i efterhand har tankarna snurrat. Hon har gått igenom alla tänkbara scenarier. Särskilt ett beslut har hon tänkt mycket på: att hon släppte iväg sina elever tidigare än vanligt.

– Jag är ny lärare och visste inte riktigt hur de arbetade än. Jag släppte dem ganska mycket i förtid. Det kanske jag inte borde ha gjort egentligen, men i dag är jag väldigt glad för det. De hade redan hunnit gå hem när allt drog i gång, säger hon.

Paret flyttade från Dalarna till Fagersta i Västmanland för bara en månad sedan. Som lärare har Veronica noga följt rapporteringen från tidigare skoldåd i Sverige – Trollhättan, Örebro och nu Fagersta.

När hon väl slussades ut från skolan och möttes av avspärrningar, polisbilar och insatsstyrkor kändes allt overkligt.

– Vi såg inte så mycket där vi satt inrymda, men när vi kom ut och såg hela scenen, då förstod man att det var på riktigt. Samtidigt kändes det helt surrealistiskt, säger hon.

Dagen efter dådet samlades både lärare och elever vid det kriscentrum som kommunen snabbt upprättat i en idrottshall intill skolan. Där sitter unga och gamla på tjocka gymnastikmattor, dricker saft och pratar med varandra. Krispersonal i röda västar rör sig bland grupperna, erbjuder kaffe, en klapp på axeln eller en kram.

Veronica Mårtensson gick dit tillsammans med en elev hon mött vid minnesplatsen, en elev som behövde extra stöd. Hon är övertygad om vad som måste hända härnäst: hon vill tillbaka till klassrummet.

– Jag tycker det är hemskt, men jag vill också visa att jag inte är rädd. Det är så otroligt viktigt att rädslan inte tar över nu, säger hon.

Skolan är fortfarande avspärrad. Veronicas mobiltelefon ligger kvar där hon lämnade den. Men i natt fanns ugnsklockan i köket – något konkret att hålla fast i.

– Det var därför jag satt där framför ugnen i natt. Den här klockan har jag koll på, säger hon.

Skoldådet i Fagersta inträffade strax efter klockan två på fredagen. Händelsen har skakat hela samhället och väckt ny debatt om säkerheten i svenska skolor. För Veronica Mårtensson handlar vägen framåt om att återvända till vardagen – men med en ständig påminnelse om hur snabbt allt kan förändras.