Kalle Lind vill rädda skånskan – med ordbok för nya generationer

Dialektala ord bevarar skånsk kulturskatt i bokform

Att samla skånska dialektala ord i en pocketbok är ett känsligt uppdrag som kräver både språkkänsla och kulturförståelse. Kalle Lind, känd som språk- och popkulturentusiast, har antagit denna utmaning genom sin ”Skånsk-svensk ordbok”, som nyligen utkommit i en utökad upplaga.

”Språk är ett känsligt område och dialekter är svåra att ringa in med alla dess färger och valörer. Skånskan är dessutom väldigt differentierad – det är stor skillnad på hur man pratar i Ängelholm och i Simrishamn, eller i Falsterbo”, förklarar Lind, som är noga med att betona att han inte är utbildad språkvetare.

Kalle Lind, som nyligen firade 500 avsnitt av podden ”Snedtänkt” i Sveriges Radio, har i stället använt sin personliga erfarenhet och kulturella förankring i arbetet med ordboken. Han har läst skånska författare, lyssnat på skånska låtar och framför allt dragit sig till minnes uttryck från sin egen mormor.

När han citerar sin mormors ordspråk som ”man ska inte vara stor på sig” och att man inte ska ”låta det regna in i näsan”, blir han påtagligt skånsk i uttalet. Det sistnämnda uttrycket illustrerar en typiskt skånsk mentalitet – att man inte ska förhäva sig eller gå runt med näsan i vädret, förklarar han.

För Lind representerar vissa skånska ord mer än bara kommunikationsverktyg – de blir ingångar till en äldre bondementalitet och kultur som riskerar att försvinna. ”För mig blir vissa ord som en doft, en ingång till en gammal bondementalitet”, säger han med uppenbar känslomässighet.

På ett personligt plan beskriver Lind att boken har en djupare mening: ”Om jag ska vara högtidlig kan jag säga att jag har skrivit den här boken för att mina barn ska förstå min mormor. Att de ska få färg av henne, en känsla för vem hon var.”

Den första utgåvan av ”Skånsk-svensk ordbok” publicerades 2016, och intresset för den nyutgivna utökade upplagan speglar en bredare kulturell tendens. Lind tror att bokens popularitet hänger samman med språkvetares observation att dialekter generellt jämnas ut över tid. När något håller på att försvinna uppstår ofta en önskan att bevara det.

”Då vill man försöka hålla fast vid något, så som man gör med prylar av nostalgiska skäl. Med dialekter är det lätt att känna någon sorts panik, för det är så abstrakt. Hur håller man fast i ett språk? Det är ju så flyktigt”, reflekterar han.

Trots denna utjämningstrend menar Lind att vissa skånska ord har bättre förutsättningar att överleva. Särskilt ”köttiga och skabrösa” ord som ”mög”, ”rälig” och ”klyddig” har en inneboende språklig kraft som gör dem svåra att ersätta.

”De är roligast att säga. Vill man vara grov eller skälla ut någon, då kommer alla dialekter bättre till pass. Överlag tror jag att folk pratar bredare dialekt när de är arga”, förklarar han.

Lind har också noterat ett intressant mönster i hur dialekten används i vardagsspråket. Många människor talar mer dialektalt när samtalet berör barndomsminnen eller platsbundna ämnen.

Boken har funnit en trogen publik bland personer som vill bevara sin dialektala identitet eller förmedla den till andra. ”De vanligaste köparna är någon som vill ge boken till någon i familjen som ska flytta uppåt landet, som ska ha den för att ’inte glömma modersmålet’. Eller så köper man den till en ny svärdotter som kommer uppifrån som man tycker ska lära sig ’att prata som folk'”, berättar Lind.

I en tid där regionala språkvariationer står under tryck från standardiserade media och ökad rörlighet, representerar Linds arbete ett viktigt bidrag till bevarandet av skånsk kulturhistoria och språklig mångfald. Genom att dokumentera och levandegöra dessa dialektala uttryck skapar han en brygga mellan generationer och ger nytt liv åt ett språkarv som annars riskerar att falla i glömska.