Marina Ferhatovic: Ibland undrar jag vad som döljer sig bakom alla mina soliga krigsminnen

I krigets skugga lever minnena kvar på olika sätt

När jag tänker på kriget i Bosnien minns jag märkligt nog enbart soliga dagar. Det blev därför närmast chockartat att under visningen av en väns dokumentärfilm, ”Fathers”, höra en av huvudpersonerna tala om ihållande regn. Samma krig, samma sommar då allt förändrades, men våra minnen färglagda i helt olika nyanser.

Dokumentären följer två män med djupa traumatiska upplevelser från kriget i Bosnien, men som hanterar sina minnen på diametralt olika sätt. Pappan i filmen väljer tystnaden – han sluter sig inom sig själv när sonen ställer frågor eller lämnar helt enkelt bilen när samtalet berör kriget. Svärfadern däremot kan inte sluta berätta om sina upplevelser. På Pustervik i Göteborg skildrar han ingående hur han transporterades i en boskapsvagn till ett fångläger, den psykologiska tortyren, vakter som förnedrade enbart för att de kunde, och en fotbollsplan där övergreppen ägde rum. I hans minnen var dagarna fyllda av både rädsla och regn.

Nyligen återvände jag från en resa till Kroatien. Där besökte jag samma frisör som alltid och hon berättade att hennes pappa hade ett av krigets kanske svåraste uppdrag – att lämna dödsbud till familjer med anhöriga vid fronten. Trots arbetets tyngd berättar han nu om det med humor. De arbetade i par och brukade singla slant om vem som skulle framföra de tragiska nyheterna och vem som skulle trösta, som om det vore ett slags spel. För dottern, som föddes efter kriget, är det obegripligt.

Detta sätt att hantera trauma känner jag igen. Min egen pappas berättelser från fånglägret där han hölls – ett läger ökänt för grova krigsbrott – framställs oftast som dråpliga anekdoter. Jag tror det är ett medvetet försök att omforma minnena i ett annat ljus, en form av självmedicinering som många med liknande erfarenheter tar till.

Länge har jag intalar mig att kriget inte påverkat mig nämnvärt. Men vad döljer sig egentligen bakom mina soliga minnesbilder? Jag minns paniken som överraskande drabbade mig vid ett besök i min bosniska hemstad. Eller hur jag på nya platser i forna Jugoslavien reflexmässigt försöker läsa av stämningen för att bedöma om jag – med mitt svårplacerade förnamn och uppenbart bosniakiska efternamn – är välkommen där eller inte.

Denna känsla blir särskilt påtaglig i mindre samhällen utanför turiststråken. Just till en sådan plats har min kusin som jag nyligen besökte i Kroatien flyttat. Där kom jag på mig själv med att tvångsmässigt granska husfasader efter hatiska budskap och nationalistiska slagord i graffiti. Jag hittade inget, men ändå. I kontakt med lokalbefolkningen blev jag plötsligt medveten om min dialekt som avslöjar mitt ursprung. Jag ville inte sticka ut. Helst ville jag vara osynlig. Är det krigets spöken som lever vidare i denna fixering vid att bara vara trygg om jag passar in?

För det mesta lät jag min kusin hantera konversationerna med kypare, taxichaufförer och pratglada grannar. Men eftersom hon har en sex månaders baby och dessutom hade brutit benet, behövde jag ibland klara saker på egen hand – som att handla mat. På den tredje dagen stålsatte jag mig och gick mot torget. Det fick bära eller brista – vi behövde ju äta.

När jag öppnade dörren till den lilla butiken möttes jag av en filippinsk kvinna bakom kassan som hälsade mig välkommen på stapplande kroatiska. Det var en så oväntad syn att jag brast i skratt. I det ögonblicket skingrades alla mina föreställningar om att inte passa in, åtminstone för tillfället.

Krigets långtgående psykologiska effekter fortsätter att påverka inte bara de som direkt upplevde det, utan även nästa generation. Balkanregionen bär fortfarande på djupa sår efter konflikten på 90-talet, där över 100 000 människor miste livet och miljontals tvingades på flykt. Trots att det gått nästan tre decennier sedan Daytonavtalet 1995 formellt avslutade kriget, lever de etniska spänningarna kvar i det kollektiva medvetandet och formar fortfarande vardagen för många i området.