Toussaint Chizas värme och entusiasm känns i hela rummet

Melodifestivalvinnaren återvänder med nytt namn och personligt album

Från scenen på Hus 7 i Stockholm möter publiken en artist som många känner som ”Tusse” – men som nu bestämt återgår till sitt födelsenamn Toussaint Chiza. I dagarna släpper den 24-årige artisten sitt debutalbum ”It takes a village to love a child”, en personlig skiva där han tar kontroll över sin musikaliska riktning och berättar sin egen historia.

Releasekonserten samlar en blandad publik av vänner, familjemedlemmar, branschfolk och nyfikna fans som alla vill bevittna denna nya fas i artistens karriär. Stämningen är varm och intim när Toussaint, tillsammans med fem musiker och två uttrycksfulla körsångare, framför albumets låtar med påtaglig entusiasm och närvaro.

”Jag älskade musiken jag gjorde förut, men den kändes inte lika komplett som den jag gör nu”, berättar Toussaint från scenen medan han stolt visar upp albumets vinylomslag – en symbolisk gest som markerar övergången från hans tidigare karriär till det nya kapitlet.

Toussaint Chizas livsresa har formats av flera ”byar” – från födelselandet Kongo-Kinshasa, via Uganda till svenska Nora och Tällberg. Denna geografiska och kulturella mångfald speglas i den nya musikens rika klangvärld, där gospel, blues, soul och pop smälter samman till ett personligt uttryck. Artister som Leon Bridges och Black Pumas framstår som naturliga referenser i det nya soundet.

Musikaliskt markerar albumet ett tydligt avsteg från den mer kommersiella pop som präglade hans tidigare EP ”Happiness before love” från 2022, utgiven när han fortfarande var knuten till storbolaget Universal. Nu har Toussaint Chiza istället valt att samarbeta med ett svenskt indiebolag, vilket har gett honom större konstnärlig frihet.

En avgörande person i denna kreativa omställning har varit kompositören Irya Gmeyner, känd från arbetet med TV-serien ”Tunna blå linjen”. Det var Gmeyner som uppmuntrade Toussaint att våga äga och berätta sin egen historia. Huvuddelen av albumet spelades in i Gmeyners studio på Södermalm, men inspelningar gjordes även i Sydafrika med en lokal gospelkör.

Albumets texter är djupt personliga. Låten ”Run” berättas ur ett femårigt barns perspektiv och skildrar det traumatiska ögonblicket då beväpnade soldater invaderade byn: ”Mama said, mama said / She told me to run / And never come back home again”. I ”I’d rather burn” är texten lika direkt och sårbar med rader som ”Sorry mama, I’ve been kissing men”.

Under konsertkvällen visas även utdrag från en kommande dokumentär som följer Toussaints resa tillbaka till Kongo-Kinshasa och den emotionella återföreningen med hans biologiska pappa efter 19 års separation. Filmteamet är också på plats för att dokumentera releasekonserten.

Bland låtarna som framförs märks särskilt den sjuttiotalsinfluerade ”No sinner, no saint” som visar sig fungera utmärkt i livesammanhang. Även ”I could be staring at stars”, som anses ha störst hitpotential från albumet, får ett starkt framförande där Toussaint rör sig med intensiv inlevelse på scen.

Trots att ljudet i lokalen beskrivs som något oslipat, kompenserar Toussaint med en imponerande vokal förmåga. Han växlar naturligt mellan allvar och lättsamhet, och skämtar igenkännande med bekanta ansikten i publiken.

När konsertbesökarna lämnar Hus 7 denna kväll är det med en känsla av att ha bevittnat inte bara en albumrelease, utan ett avgörande ögonblick i en artists utveckling. För Toussaint Chiza verkar den verkliga resan bara ha börjat.