Michael Winiarski: Att fjäska eller inte fjäska för Trump, det är frågan

Den växande klyftan mellan USA och Europa står i fokus under årets mest betydelsefulla säkerhetspolitiska sammankomster, där toppmötet i München under helgen markerar slutpunkten för intensiva diplomatiska förhandlingar. Frågan som genomsyrar diskussionerna är om denna transatlantiska spricka kan överbryggas – och svaret tycks ligga i hur Europa positionerar sig gentemot sin amerikanska allierade.

Experter menar att Europas förhållningssätt kommer att vara avgörande. Istället för den traditionella strategin med diplomatiskt smicker och undfallenhet, efterlyses nu ett mer självständigt och principfast Europa som möter USA på mer jämlika villkor. Denna förändring i dynamiken mellan kontinenterna har vuxit fram under flera år men accelererat under senare tid.

De senaste årens geopolitiska utveckling har satt relationen på prov. Trumpadministrationens ”America First”-politik, följt av Bidens mer traditionella men fortfarande USA-centrerade utrikespolitik, har tvingat europeiska ledare att ompröva grundvalarna för det transatlantiska samarbetet. Samtidigt har Rysslands invasion av Ukraina påmint om behovet av en stark transatlantisk allians.

”Vi befinner oss vid ett vägskäl i de transatlantiska relationerna”, säger en högt uppsatt EU-diplomat som önskar vara anonym. ”Europa kan inte längre förlita sig på att USA automatiskt prioriterar europeiska säkerhetsintressen. Vi måste utveckla vår egen strategiska autonomi samtidigt som vi bevarar alliansen.”

Den tilltagande oron kring USA:s långsiktiga engagemang i Europa har förstärkts av en växande frustration i Washington över vad amerikanska beslutsfattare uppfattar som otillräckliga europeiska försvarsutgifter. Endast ett fåtal europeiska NATO-medlemmar uppfyller alliansens mål om försvarsutgifter på minst två procent av BNP, trots återkommande amerikanska påtryckningar.

I München kommer delegater från över 100 länder att diskutera dessa frågor, med särskilt fokus på konflikterna i Ukraina och Mellanöstern. Säkerhetskonferensen har under årtionden fungerat som en barometer för det globala säkerhetspolitiska klimatet, och årets upplaga beskrivs som den mest kritiska på många år.

För Europas del handlar det om att balansera mellan att visa självständighet och samtidigt inte alienera sin viktigaste säkerhetspartner. Franska president Emmanuel Macrons vision om ”strategisk autonomi” och tyska förbundskansler Olaf Scholz tal om ”Zeitenwende” (tidvändning) i försvarspolitiken är exempel på försök att navigera i detta komplexa landskap.

Säkerhetspolitiska analytiker pekar på att den europeiska strategin måste innefatta både utökade försvarskapaciteter och en mer sammanhållen utrikespolitisk röst för att uppnå den viljestyrka som efterfrågas. EU:s höga representant för utrikesfrågor, Josep Borrell, har vid upprepade tillfällen betonat behovet av att EU agerar som en geopolitisk aktör snarare än bara en ekonomisk union.

”Europa måste visa att det kan bidra substantiellt till sin egen säkerhet och till globala utmaningar”, förklarar säkerhetspolitiska experten Maria Andersson vid Utrikespolitiska institutet. ”Det handlar inte om att distansera sig från USA, utan om att utveckla en mer balanserad relation där båda parter respekterar varandras perspektiv och bidrag.”

Ett konkret exempel på denna nya ansats sågs när flera europeiska länder nyligen tillkännagav betydande ökningar av sina försvarsbudgetar, delvis som svar på den förändrade säkerhetssituationen i Europa men också för att visa handlingskraft gentemot USA.

När delegaterna lämnar München på söndag kommer framgången för mötet att mätas i hur väl man lyckats formulera en gemensam väg framåt. Många bedömare menar att den transatlantiska relationen, trots sina sprickor, förblir avgörande för den globala säkerhetsordningen. Utmaningen ligger i att omforma den till en mer jämlik allians som reflekterar dagens geopolitiska verklighet.

För Europa handlar det ytterst om att visa att kontinenten kan stå rak i ryggen – inte med böjd nacke – när den möter sin amerikanska allierade vid förhandlingsbordet.