Nadia Jebril: Värmländskan fann kärleken och hittade hem i syrisk mat

En oväntad kulinarisk koppling mellan Värmland och Syrien

Den unga kvinnan i tågsätet bredvid mig tog fram en lika tråkig färdigköpt pastasallad som jag själv hade. Vi brast i skratt när vi samtidigt packade upp våra identiska måltider, båda överens om att vi hellre hade ätit något helt annat.

”Vad skulle du hellre ha velat äta nu?” frågade jag nyfiket.

”Jag har blivit som besatt av små fyllda zucchini i yoghurtsås,” svarade hon på bred värmländska, vilket fick mig att undra om jag hört rätt.

Det visade sig att hon pratade om ett traditionellt mellanösternrecept där små zucchini gröps ur med ett specialverktyg. Frukten fungerar som behållare för fyllningen, som försiktigt stoppas i utan att det tunna skalet går sönder. Sedan tillreds en yoghurtsås som inte får skära sig, och alltsammans puttrar sakta.

Hon berättade stolt att hon lärt sig laga rätten och nu var ”bäst på det”. Det var fascinerande att möta en ung värmländska som pratade passionerat om en så specifik mellanösternrätt.

Någon måste ha introducerat henne till detta, tänkte jag, och fick snart bekräftelse. Hon rodnade när hon berättade om sin syriske man och hur mötet med honom och hans matkultur fick henne att känna att hon äntligen kommit hem.

”Jag älskar Värmland och har familjen kvar där, men Värmland har aldrig riktigt känts som hemma för mig,” förklarade hon.

Hon beskrev hur hon alltid känt att hon egentligen kommer från någon annan plats. Vi skrattade när hon kallade det för sin ”etno-dysfori”. Jag kände igen känslan. Själv kan jag ibland förlora mig i gränslandet mellan det palestinska och svenska, men åtminstone vet jag vad som är vad. För min tågkompanjon hade vilsenheten varit nästan transcendental – en längtan till en plats hon inte hade någon konkret relation till, men som karakteriserades av palmer.

”Jag tror vi måste ha levt flera liv. Jag har alltid tänkt att jag kommer någonstans ifrån där det finns palmer,” berättade hon, trots att hon aldrig bott utanför Sverige.

Ödet hade fört henne samman med en man från Aleppo. ”När han visade bilder från sin hemstad var det palmer på alla bilder. Det var nog ödet på något vis, att vi skulle träffas.”

Han kom till Sverige 2015 och var relativt ny i landet när han kontaktade henne på en gata i Stockholm. ”Han sa att jag såg snäll ut och jag tyckte också att han såg snäll ut, så vi bytte nummer,” berättade hon enkelt.

Båda är nu 30 år och har varit tillsammans i åtta år. Efter några veckors umgänge bjöd han hem henne på middag. ”Han var en sådan gentleman! Och han lagade SÅ god mat!” Några veckor senare sa han ”I am feeling romantic” och frågade om han fick kyssa henne.

Hon visade bilder och insisterade på att jag skulle hålla med om hur attraktiv han var. Det var tydligt att hon fortfarande var djupt förälskad. Nu är de gifta och har fått en son tillsammans.

Det rörde mig att höra hur okomplicerat allt verkade för dem. Han har fått en ny familj i Sverige genom henne, och hon har fått en fin kontakt med hans släkt i Syrien. Hans familj har varit splittrad i tio år, med föräldrarna kvar i Aleppo, en bror i Tyskland och en syster i Turkiet.

Hon visade chattar och förklarade hur de kommunicerar trots föräldrarnas begränsade engelska. ”Det gör inget,” sa hon, eftersom hon håller på att lära sig arabiska. ”De godaste glosor man kan börja med,” tillade hon med ett leende.

Hans syster har lärt henne att laga traditionella syriska rätter som vinbladsdolmar, grytor och kryddigt ris med lamm – allt via videosamtal. ”Hallå, det är ju lätt löst,” sa hon när jag verkade förvånad över distansundervisningen.

Denna oväntade kulturella fusion mellan Värmland och Syrien, med mat som främsta föreningslänk, påminner oss om hur kärlek kan överbrygga avstånd och traditioner. En värmländska som behärskar konsten att tillaga fyllda zucchini i yoghurtsås representerar något större – hur kulturer kan mötas och berika varandra på de mest oväntade sätt.

Genom matlagningskonsten har hon inte bara hittat kärleken utan också ett nytt hem i en kultur hon känner sig hemma i, trots att hon aldrig tidigare besökt regionen. Det är som om hennes själ, som alltid längtat efter palmer, äntligen funnit sin plats.