Nichola kom hit som 7-åring – hotas av utvisning

Fyra år efter Brexit lever brittiska Nichola Stanlick i ständig ovisshet om sin framtid i Sverige. Trots att hon bott större delen av sitt liv i landet, arbetat och bildat familj här, hotas den 49-åriga kvinnan av utvisning. Hennes fall är ett av många som belyser hur Brexit-avtalet fått oväntade konsekvenser för djupt rotade brittiska medborgare i Sverige.

Nichola Stanlick kom till Sverige som sjuåring tillsammans med sin mamma, som träffat en svensk man. Hon gick i skolan här, arbetade och fick tre barn som alla är svenska medborgare. Men Nichola själv sökte aldrig svenskt medborgarskap – något hon i dag ångrar djupt. Nu sitter hon i sin lägenhet i Stockholmsförorten Fagersjö och bläddrar igenom högar av papper från Migrationsverket och domstolen.

”Ingen tänkte väl på att det skulle kunna bli så viktigt och det ångrar man ju i dag”, säger hon till Dagens Nyheter.

När Storbritannien lämnade EU tvingades brittiska medborgare som etablerat sig i Sverige att söka tillstånd för att få fortsätta bo här. Deadline sattes till den 31 december 2021 enligt ett särskilt utträdesavtal mellan EU och Storbritannien. Kraven för permanent uppehållsstatus var tydliga: den sökande skulle ha bott i Sverige före 2020 och under minst fem år med egen försörjning.

Statistiken visar att den stora majoriteten fick stanna. Totalt beviljades 1 691 britter permanent uppehållsstatus, medan 267 personer fick tillfällig uppehållsstatus. Men 478 personer fick avslag och besked om att lämna landet – en siffra som väckt frågor om hur Sverige tolkar Brexit-avtalet.

Nichola Stanlick tog för givet att hon skulle beviljas tillstånd. När hon öppnade brevet och läste beslutet om utvisning började hon gråta hysteriskt, berättar hon. Fyra år senare lever hon fortfarande i vad hon beskriver som ”full stress”.

”Att veta att jag kanske blir utvisad. Då måste jag säga upp lägenheten och jobben, försvinna iväg. Min dotter skulle få flytta till sin pappa. Men var ska jag ta vägen i England? Jag är hemma här, men har aldrig känt mig så utanför”, säger Nichola.

Kärnan i myndigheternas avslag är att Nichola varit arbetslös med a-kassa under några månader av den femårsperiod som Migrationsverket granskade. Det avgörande var att hon sagt upp sig själv från sitt jobb som parkeringsvakt för att ta en heltidstjänst på Pressbyrån, där hon tidigare jobbat extra. Men när pandemin slog till förverkligades aldrig heltiden.

Migrationsdomstolen, dit Nichola överklagade beslutet, slog fast att eftersom arbetslösheten inte var ofrivillig kunde hon inte beviljas permanent uppehållsstatus. En teknisk tolkning som fått stora konsekvenser för hennes liv.

Jesper Tengroth, presschef på Migrationsverket, förklarar att myndighetens händer är bundna. Visserligen finns en proportionalitetsprincip i utträdesavtalet, men den kan enligt Tengroth inte ersätta lagens grundkrav.

”Den kan inte ersätta lagens grundkrav om att arbetslösheten måste ha tillkommit ofrivilligt för att bevilja permanent uppehållsstatus. Att hon kom som sjuåring förändrar inte det ganska strikta regelverket. Man tittade på den senaste femårsperioden”, säger han.

I dag arbetar Nichola Stanlick på Ikea i Kungens kurva i Stockholm och extraknäcker fortfarande på Pressbyrån. Hon har beviljats ett tillfälligt uppehålls- och arbetstillstånd fram till augusti nästa år, på grund av sin anknytning till 16-åriga dottern Amy. Men för brittiska medborgare i hennes situation gäller numera samma regelverk som för alla andra icke EU-medborgare.

Svensk-brittiske forskaren David Milstead har engagerat sig för britternas situation inom EU och anser att Sverige sticker ut med en särskilt snäv och teknisk tolkning av lagen.

”Jag har sett folk lämna landet, familjer som splittrats. Såklart har Sverige rätt att avslå ansökningar, men man måste ta hänsyn till hur etablerad någon är till exempel, det tycker jag inte att det verkar som Sverige gör”, säger han.

Migrationsverket saknar dock statistisk jämförelse med hur andra EU-länder tolkat lagen för brittiska medborgare, enligt Jesper Tengroth. Men han instämmer i att syftet med utträdesavtalet var att rotade brittiska medborgare skulle kunna leva kvar där de var.

Nichola Stanlicks rötter i Sverige är djupa. Hon har delad vårdnad om dottern Amy som alltid bott hos henne. Familjen har begravt ett barn som dog före födseln på Bollmora kyrkogård. Hennes vuxne son har själv fått barn, vilket gjort Nichola till farmor.

För 16-åriga Amy är situationen en ständig källa till oro. Hon försöker tränga undan tankarna på att mamma kan komma att utvisas.

”Jag är väldigt beroende av mamma, att ha henne här hemma. De kanske väntar på att kunna utvisa henne när jag fyller 18, det är jag mest stressad över”, säger hon.

Fallet illustrerar dilemmat som uppstått när byråkratiska krav ställs mot mänskliga realiteter. För Nichola Stanlick är Sverige hennes hem sedan över 40 år tillbaka. England är ett främmande land där hon saknar nätverk och kopplingar. Ändå kan tekniska detaljer i ett jobbbyte under pandemin komma att avgöra om hon får stanna i det land där hon byggt sitt liv.