Nils Freckéus står i entrén till ett sekelskifteshus på Strandvägen i Stockholm och stryker kärleksfullt över en kolonn. Han ler brett när han förklarar att kolonnens proportioner utgår från människans mått, något som enligt honom skapar en naturlig upplevelse av skönhet. För Freckéus är detta ett exempel på god traditionell arkitektur – den som hans nybildade parti vill återupprätta i Sverige.

Partiet Arkitekturupproret går till val med ambitionen att göra Sverige vackrare genom att ta tillbaka traditionen inom arkitekturen. Bakom partibildningen står bland annat arkitekten Nils Freckéus, influeraren Katrin Zytomierska och Stockholmsprofilen Björn Tarras-Wahlberg, känd från sin framgångsrika kamp mot Nobelcentret på Blasieholmen.

Partiet har vuxit fram som en reaktion på den digitala organisationen med samma namn, som enligt Freckéus inte kommit någon vart trots 15 års verksamhet. Han menar att det inte räcker med att lägga upp bilder på Facebook och samla gillanden – nu krävs konkret politisk handling.

Ett av partiets främsta vallöften är att stoppa det nuvarande förslaget för Nobelcentret vid Slussen. Freckéus är kategorisk i sin inställning: det får helt enkelt inte byggas. Samtidigt betonar partiet vikten av ökat folkligt inflytande över stadsbyggnadsprojekt.

Som exempel lyfter Freckéus fram bygget i Värtahamnen, där han menar att en liten grupp arkitekter i samråd med tjänstemän har bestämt att området ska ”se fult ut”, utan insyn eller folkliga omröstningar. Enligt partiet finns det tydliga mätningar som visar vad allmänheten faktiskt vill ha, baserat på Arkitekturuppropets undersökningar under de senaste tolv åren.

Freckéus själv driver ett arkitektkontor som fokuserar på traditionell arkitektur. Han berättar att när han vinner en tävling är kommentarerna bara positiva, till skillnad från den kritik som modernistisk arkitektur ofta möts av. De enda som invänder är enligt honom andra arkitekter som anser att traditionell arkitektur hör till en svunnen tid.

Han vänder sig mot påståendet att traditionell arkitektur bara skulle vara upprepning. Tvärtom menar han att den utvecklas kontinuerligt genom små förändringar över tid, medan den modernistiska arkitekturen ”står och stampar” och upprepar Le Corbusiers hundra år gamla regler.

När det gäller definitionen av god arkitektur är Freckéus tydlig: det är vad de flesta tycker är fint, allt som tar avstamp i ett klassiskt regelverk. Han pekar mot Blasieholmen och nämner Kungliga Slottet, Nationalmuseum och Dramaten som lysande exempel.

De som föredrar modern arkitektur och tycker om projekt som Barkarbystaden i Järfälla – vilket partiet använder som skräckexempel på sin hemsida – får enligt Freckéus gärna flytta dit. Hans inställning är att olika stilpreferenser kan få leva sida vid sida genom geografisk uppdelning.

Partiet har dock modererat sin tidigare hårda linje. Tidigare propagerade man för lagstiftning om detaljer som takfot och estetiska krav i Plan- och bygglagen, men efter självrannsakan har man backat från detta. Nu tror man istället på att släppa arkitekturen fri snarare än att tvinga fram en viss stil genom lagstiftning.

Takfoten är ändå viktig för Freckéus, både estetiskt och praktiskt. Den hindrar regnvatten från att förstöra fasaden, och han menar att det finns en korrelation mellan funktion och skönhet – det som fungerar bra brukar också vara vackert.

Freckéus erkänner öppet att han påverkas starkt av arkitektur. I miljöer han upplever som fula vill han ”fly, eller kanske fäkta”. Det var denna känsla som låg bakom den uppmärksammade hamburgarincidenten utanför Kulturhuset 2024, där han kastade en hamburgare på en ordningsvakt och fick ett strafföreläggande.

Han menar att Kulturhusets jättelika glasfasad triggade hans frustration på ett sätt som aldrig skulle hänt på Kungliga Slottet. Kulturhuset från 1974, ritat av modernisten Peter Celsing, är ett av hans verkliga hatobjekt. Samtidigt ångrar han händelsen och hoppas på förlåtelse från vakten.

Partiet vill också reformera landets arkitekturskolor. Freckéus föreslår att studenter ska tas in baserat på betyg, som på andra högskolor, istället för nuvarande system som han menar stöper alla arkitekter i samma form.

En annan central figur i den svenska arkitekturdebatten är Gert Wingårdh, som Freckéus kallar en professionell fiende. Han anklagar Wingårdh för att göra världen sämre genom sin arkitektur. Arkitekturupproret utsåg Wingårdhs tillbyggnad av konstmuseet Liljevalchs till Sveriges fulaste nybygge. Freckéus har inte ens besökt museet – han är helt enkelt inte intresserad.

Wingårdh själv tar kritiken med ro och välkomnar faktiskt det nya partiet. Han menar att Arkitekturupproret har bidragit till en bredare och mer folklig diskussion om arkitektur. Men han ifrågasätter påståendet att modernistisk arkitektur skulle vara så impopulär som hävdas.

Som motargument pekar Wingårdh på bostadspriser som en indikator för olika stilars popularitet. Visserligen är Strandvägen extremt dyrt, men bostäderna i moderna Norra Hagastaden är knappast billiga heller. Han berättar också att han överösts med lovord från vanliga människor för Liljevalchs-tillbyggnaden, med bara en enda kritisk röst.

Wingårdh menar att om den folkliga oppositionen verkligen var så bred som Arkitekturupproret påstår, borde betydligt fler ha kritiserat hans arbete. Han avslutar med att skämtsamt hoppas att detta inte uppfattas som en uppmaning till folk att börja kritisera honom.

Inför valet står nu två tydligt skilda läger mot varandra i den svenska arkitekturdebatten. Partiet Arkitekturupproret representerar en rörelse som vill återupprätta traditionella byggnadsstilar och öka det folkliga inflytandet, medan den etablerade arkitektkåren försvarar rätten till modernistisk och innovativ arkitektur. Frågan om vad som är vackert och vem som ska bestämma över stadens utseende ser ut att bli en allt viktigare politisk stridsfråga.