Pensionären Bo tjatade sig fram i vården: ”Varför är det så här?”

Den pensionerade idrottsläraren Bo Lerner har i flera år kämpat med svåra nervsmärtor i ryggen som helt förändrat hans livssituation. Från att ha varit van vid regelbunden uthållighets- och styrketräning, tvingas han nu att varva mellan att sitta och ligga. Hans fall belyser en större problematik inom svensk sjukvård där patienter fastnar i långa köer och byråkratiska irrvägar innan de får rätt vård.

Bo Lerners ryggproblem upptäcktes för tre år sedan i samband med en annan undersökning. Vid det tillfället konstaterade läkaren att han hade en degenerativ förändring i ryggen. Ett år senare blev smärtorna akuta, och Bo Lerner förväntade sig att få snabb hjälp. Men i stället för adekvat vård inleddes en lång vandring genom vårdmaskineriet.

Under mer än två års tid träffade han uppskattningsvis tio till tolv olika läkare, sjukgymnaster och naprapater utan att komma närmare en lösning. Han beskriver hur han upprepade gånger fick tjata om att få en röntgenundersökning gjord. Först när han träffade en ny läkare som granskade hans journal kom diagnosen: spinal stenos, en förträngning i ryggraden som gör att nerver kläms åt.

Nu, i augusti, ska Bo Lerner äntligen opereras – men inte i hemregionen. På grund av långa köer till ryggoperationer i Region Västerbotten måste han resa till Stockholm för ingreppet. Han betonar att även om hans situation är svår, finns det andra patienter med ännu värre lidande. För honom själv innebär dock den nuvarande situationen en dramatisk försämring av livskvaliteten.

Bo Lerner, som är medlem i en löpargrupp och genomfört fem långlopp på skidor sedan han fyllde 65 år, beskriver sitt nuvarande tillstånd som ohållbart. Hans kropp är van vid aktivitet, och att tvingas till passivitet påverkar honom kraftigt både fysiskt och psykiskt. Det som gör fallet särskilt frustrerande är insikten att väntan inte egentligen handlar om tiden från beslut till operation, utan om bristande samordning mellan olika delar av sjukvården som försenat hela processen.

Vårdgarantin i Sverige stipulerar att patienter ska få kontakt med primärvården inom noll dagar, en medicinsk bedömning inom tre dagar, ett första besök i specialiserad vård inom 90 dagar, och en operation eller åtgärd inom 90 dagar efter beslut. Men i praktiken är verkligheten ofta en helt annan, särskilt i glesbygdsregioner.

Pia Näsvall, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Västerbotten, efterlyser större möjligheter från nationellt håll att arbeta med effektivitet och bättre flöden, inte minst när det gäller delning av patientinformation mellan vårdgivare.

Hanna Kataoka, ordförande i Sveriges läkarförbund, använder starka ord när hon beskriver situationen i norra Sverige. Hon anser att man bör be Norrlands befolkning om ursäkt och kräver ett omtag. Enligt henne behövs en helhetssatsning på de svårrekryterade områdena i landet.

Läkarförbundet pekar på flera kritiska brister: utbyggnad av primärvården med fler hälsocentraler, ökad kapacitet på sjukhusen med fler vårdplatser, och framför allt lösningar på den akuta bemanningskrisen. Arbetsmiljön lyfts fram som en nyckelfråga för att kunna rekrytera och behålla personal.

Problematiken blir särskilt påtaglig i regioner med mycket glesbygd, konstaterar Kataoka. Hon efterlyser en långsiktig statlig styrning i stället för kortsiktiga brandsläckningsinsatser. Förbundet menar att det skulle ge ”pang för pengarna” om staten och regionerna lyssnade mer på medarbetarna inom vården.

Pandemin visade enligt Kataoka tydligt att när professionerna får förändringsmakten kan de lösa även komplexa och akuta problem utan omfattande projektorganisationer. Hon menar att lösningarna inte behöver vara särskilt komplicerade och lyfter fram kombinationstjänster som ett exempel på hur man skulle kunna attrahera läkare till norra Sverige.

En undersökning som Läkarförbundet genomförde 2021 visar att 71 procent av läkarna i primärvården såg det som tänkbart att arbeta på en vårdcentral i landsbygd eller glesbygd. Det finns alltså en potential att rekrytera, men det krävs rätt förutsättningar.

En rapport från Sveriges Läkarförbund från 2026 visar dessutom att problematiken med långa köer drabbar svårt sjuka patienter särskilt hårt. För ländryggskirurgi, knäproteskirurgi och höftproteskirurgi har patienter med allvarliga hälsoproblem längre väntetider än i övrigt friska patienter. Under pandemin blev situationen ännu värre, och de regionala skillnaderna i väntetider är mycket stora.

Bo Lerners fall är långtifrån unikt, utan speglar en systemisk brist i svensk sjukvård där patienter med komplexa behov riskerar att falla mellan stolarna i väntan på rätt diagnos och behandling.