Peter Alestig: Oroande fenomen i atmosfären kan förklara vargavintern

Den extrema kylan som paradoxalt nog kan vara ett tecken på global uppvärmning

Den amerikanska huvudstaden är för närvarande insvept i ett snötäcke som har lett till att över tiotusen flyg ställts in enligt rapporter från CNBC. ”Whatever happened to global warming?”, frågar USA:s president Donald Trump retoriskt på sin plattform Truth Social.

Liknande reaktioner har kommit från högerpopulistiska röster i Sverige, som pekat på det snötäckta landskapet som ett påstått motbevis mot den globala uppvärmningen. Denna reaktion står i stark kontrast till vetenskapliga data som visar att 2025 var det tredje varmaste året som någonsin uppmätts. Faktum är att de elva senaste åren utgör de elva varmaste åren i den moderna mäthistorien.

Denna skenbara motsättning mellan lokal kyla och global värme har en vetenskaplig förklaring. Paradoxalt nog kan den kyla som nu upplevs i Europa och Nordamerika vara en direkt följd av klimatförändringarna, kopplad till ett oroväckande fenomen över nordpolen.

EU:s klimattjänst Copernicus förklarar i sin sammanfattning av januarivädret 2026 att en ”slingrande polär jetström spred iskall luft över Europa och Nordamerika”. Jetströmmen är ett band med kraftiga vindar som normalt rör sig i en relativt jämn cirkel runt nordpolen, och fungerar som en naturlig barriär som håller den arktiska kalla luften innesluten i norr.

Denna jetström drivs av temperaturskillnaden mellan det kalla Arktis och de varmare tropikerna. Men med den snabba uppvärmningen av Arktis, där isen som tidigare reflekterade bort solens strålar nu smälter i alarmerande takt, minskar denna temperaturskillnad drastiskt.

Forskare har observerat att detta får jetströmmen att försvagas och röra sig mer oregelbundet, vilket skapar stora så kallade Rossbyvågor (uppkallade efter den svensk-amerikanska meteorologen Carl-Gustaf Rossby). När dessa vågor bildas kan den iskalla arktiska luften plötsligt strömma ned över kontinenterna i söder.

Ett ytterligare oroande fenomen är att Rossbyvågorna kan få vädersystem att fastna över samma område under längre perioder. Detta verkar ha inträffat nu, med följden att Europa upplevde sin kallaste januarimånad sedan 2010, enligt Copernicus data.

Jetströmmens förändrade beteende har kopplats till flera allvarliga extremväderhändelser under senare år, däribland den extrema hettan i norra Europa sommaren 2018, de förödande översvämningarna i Tyskland sommaren 2021 och den extrema kylan i Texas som slog ut delstatens elsystem. Klimatforskaren Shuang-ye Wu konstaterade i en sammanfattning av extremvädret under 2025 för tidskriften Space att dessa händelser hade ”jetströmmens fingeravtryck överallt”.

Det bör noteras att exakt hur klimatförändringarna påverkar jetströmmen fortfarande är under vetenskaplig diskussion, men att de har en effekt råder det stark vetenskaplig enighet om.

Ytterligare en viktig faktor som förklarar varför januari i år upplevs som exceptionellt kall är vårt korta kollektiva minne. Januarikylan i år framstår som extrem när man jämför med de senaste årens varmare vintrar, men i ett längre historiskt perspektiv, som SMHI:s data visar, är årets kyla inte ovanlig jämfört med perioden före den accelererande globala uppvärmningen.

Detta är vad klimatforskare kallar ”shifting baselines” – vi har successivt vant oss vid varmare förhållanden och uppfattar nu mer normala temperaturer som extremt kalla. Medias fokusering på kyla i Europa och USA förstärker denna uppfattning, medan extrema värmehändelser på andra platser får mindre uppmärksamhet.

Som Copernicus påpekar har andra delar av jorden varit extremt varma under samma period. Australien, Argentina och Chile har drabbats av katastrofala bränder under januari, något som knappt har uppmärksammats i internationella medier. I ett globalt perspektiv var januari 2026 hela 1,47 grader varmare än förindustriell tid.

Medan vi i Sverige upplever kyla, fortsätter alltså planeten som helhet att bli varmare, ett faktum som understryker komplexiteten i klimatförändringarna och behovet av att se bortom lokala väderfenomen för att förstå de globala mönstren.