Staten gjorde fel – men Jonas fick ändå betala

En taxichaufför från Stockholm kämpar sedan åtta år tillbaka för att få ersättning från staten efter att hans yrkeslegitimation drogs in på felaktiga grunder. Nu prövas hans fall i Stockholms tingsrätt i en rättegång som kan få stor betydelse för hur privatpersoner som vinner mot myndighetsbeslut behandlas i framtiden.

Jonas Lerin älskar sitt arbete som taxichaufför. På dagarna kör han skolbarn och äldre, vilket ger honom energi och glädje. Hans fru Catrin berättar att hon aldrig mött någon som sätter så stort värde på sitt yrke som hennes make gör.

Men 2018 fick Jonas tillvaro en dramatisk vändning. Transportstyrelsen beslutade då att återkalla hans taxiförarlegitimation med hänvisning till att han skulle ha epilepsi med krampanfall som gjorde honom till en trafikfara. Beslutet grundades på ett utlåtande från en läkare som hade slagit larm efter att Jonas sökt vård hemma för krampanfall.

Problemet var bara att bedömningen var helt felaktig. Jonas har inte epilepsi. I stället hade han drabbats av lokala kramper i ena benet orsakade av kalciumbrist, vilket i sin tur var kopplat till en annan diagnos kallad 22q11-deletionssyndromet. I dag behandlas han med väl avvägda kalciumtillskott och har inte haft några kramper alls sedan episoderna för snart tio år sedan.

Det indragna körtillståndet blev startskottet för en lång och påfrestande juridisk process. Jonas överklagade Transportstyrelsens beslut men förlorade initialt i förvaltningsrätten. Efter att ha anlitat en advokat fick han slutligen rätt i kammarrätten och myndighetens beslut upphävdes.

Efter ett och ett halvt år av processande kunde han äntligen köra taxi igen. Men notan för den juridiska striden blev betydande. Advokatkostnaderna slutade på drygt 35 000 kronor, mycket på grund av att det krävdes omfattande arbete för att hitta medicinska experter som kunde motbevisa de läkare som Transportstyrelsen hade anlitat.

Nästa motgång kom när Jonas begärde ersättning för sina rättegångskostnader. Svaret blev nej. Nu har han med hjälp av organisationen Centrum för rättvisa inlett ännu en rättsprocess för att få kompensation för sina utgifter. Hans motpart är staten, representerad av Justitiekanslern.

Jonas uttrycker både glädje över att ha fått tillbaka sin legitimation och frustration över att inte kunna få ersättning för sina kostnader trots att han vunnit målet. Han menar att situationen känns orimlig och att hela processen varit mycket påfrestande för honom.

I förvaltningsmål tillämpas något som kallas kvittningsprincipen, vilket innebär att varje part själv står för sina kostnader. Detta skiljer sig från vanliga rättegångar mellan privatpersoner där den förlorande parten betalar motpartens kostnader.

Statens argument för att inte medge ersättning grundar sig bland annat i att utgångspunkten i förvaltningsmål är att medborgaren ska föra sin egen talan utan hjälp av juridiskt ombud. Men för Jonas blev ärendet snabbt mycket komplext. Han säger själv att han aldrig skulle ha klarat att driva målet utan advokat, bland annat på grund av att han har adhd och svårigheter att återberätta komplicerade förhållanden.

Leonard Garg, jurist på Centrum för rättvisa och Jonas ombud, påpekar att statistiken talar sitt tydliga språk. Enskilda personer som överklagar myndighetsbeslut förlorar i mer än nio fall av tio. För dem som anlitar juridiskt ombud ökar chansen att få rätt upp till fem gånger. Men denna förbättrade möjlighet kommer med ett högt pris i form av advokatkostnader.

Garg betonar att det finns en väsentlig skillnad mellan att ha rätt och att få rätt. För att medborgare ska ha en reell möjlighet att utmana felaktiga myndighetsbeslut måste de ha tillgång till juridisk expertis. Om ett beslut visar sig vara felaktigt är det enligt honom rimligt att staten tar kostnaden, särskilt i fall där mycket står på spel för den enskilde. I Jonas fall handlade det om hans hela försörjning.

Fallet som nu prövas i Stockholms tingsrätt är det första i sitt slag där denna typ av talan avgörs på denna nivå. Om domen, som väntas om några veckor, faller ut till Jonas fördel kan det få stora konsekvenser och leda till att fler personer får ersättning för sina rättegångskostnader när de vinner mot staten. Justitiekanslers representanter vill inte kommentera ärendet innan dom har meddelats.

För Jonas är 35 000 kronor mycket pengar, men han understryker att den ekonomiska ersättningen egentligen inte är det viktigaste. Vad han helst vill ha är en ursäkt från staten. Han är fortfarande arg på Transportstyrelsen för att de gjorde fel i hans ärende.

När han får frågan hur han har orkat kämpa i åtta år ler han och säger att han är som en oxe. När han vet att han har rätt ger han inte upp. Om han skulle förlora även denna gång är han beredd att överklaga ytterligare.

Jonas fortsätter att arbeta som taxichaufför och hämtar kraft ur att hjälpa andra. Men kampen för upprättelse och rättvisa fortsätter. Utgången i tingsrätten kan komma att påverka inte bara hans egen situation utan även hur rättssystemet i framtiden behandlar vanliga medborgare som tvingas utmana felaktiga myndighetsbeslut.